Hela Havet Stormar

Att Östersjön har problem med omfattande bottendöd och syrefria vattenvolymer är något vi alla känner till. Bristen på syre gör att sedimenten läcker fosfor, vilket tas upp i den biologiska produktionen, vilket i sin tur sjunker till botten och där det slutligen bryts ner i en syreförbrukande process. En ond cirkel skulle man kunna kalla detta. Bristen på syre har förvärrats över de senaste åren då flera långa stagnationsperioder inträffat i Östersjön. En stagnationsperiod är en period då stora inflöden av tyngre och syresatt vatten inte förmår att välla in genom Bälthavet och Öresund och ventilera de djupare delarna av Östersjön. Normalt sker stora inflöden vart femte år, men har sedan slutet av 1970-talet bara inträffat maximalt en gång vart tionde år. Mindre inflöden har inträfft oftare än så, men inte räckt för att återföra syret till en acceptabel nivå. Exakt vad det är som orsakat dessa långa stagnationsperioder på senare tid är okänt. Att de förutsättningar som leder till ett stort inflöde har minskat är ju uppenbart, men det har inte gått att peka på om detta har något med någon klimatförändring att göra. Snarare är det någon form av intern variation. Detta backas dessutom upp av data som visar att långa stagnationsperioder är ganska vanliga i Östersjön. Markus Meier hittade tre perioder under 1900-talet med långa stagnationsperioder (1920/30, 1950/60 och 1980/90) och genom min egen forskning har jag funnit starka indikationer på att minst en stagnationsperiod med tillhörande döda bottnar har inträffat varje århundrade. Det är också välkänt att Östersjön är ett naturligt syrefattigt havsområde, och maringeologiska undersökningar finner döda bottnar genom alla årtusenden som salt vatten varit närvarande.

Östersjöns syresituation har på inga vägar förbättrats av att människan släppt ut stora mängder näringsämnen, vilket stimulerar biologisk produktion och minskar syrehalterna. Men när man läser internetdiskussioner om Östersjöns problematik händer ganska ofta att man snubblar över en snurrig diskussion om att det skulle vara vattenkraftens fel. Den svenska vattenkraften sparar en del av vårfloden för att sedan släppa ut det vattnet under vinterhalvåret, då efterfrågan på elektricitet ökar. Det betyder att mindre vatten än “normalt” släpps ut under sena våren samt tidiga sommaren och att mer vatten är “normalt” släpps ut på vintern. Detta skulle enligt vissa alltså rubba inflödet av syresatt saltvatten till Östersjön. Denna form av argumentation fick lite vatten på sin kvarn 1999 då en vetenskaplig artikel, som pekade på vattenkraften som ett problem, publicerades. Nå, artikeln är egentligen inte så dunderstarkt stöd till den diskussionen ändå. Snarare är det så att artikeln indikerade att vattenkraften möjligen skulle kunna bidra till att de stora inflödena får svårare att ta sig in även om andra faktorer kommer i första hand och därmed spelar en viktigare roll. Detta påståendet har sedemera faktiskt inte ventilerats i vetenskaplig press igen, utan refuterats av bland annat Meier & Kauker där de fann att vattenkraften har en försumbar effekt på inflödena. Själv har jag inte tittat explicit på detta problem, men kan ändå dra slutsatsen ifrån mina modellberäkningar att variationerna i flodtillförrseln orsakat av reglering av floderna inte verkar spela så stor roll för inflödena av nytt syrerikt saltvatten som vissa går runt och tror.

Nej, vattenkraft är inget större problem för Östersjön. Om det överhuvudtaget har någon effekt är den väldigt liten och knappast avgörande för Östersjöns syrebrist.

Intressant? Läs mer om östersjön, vetenskap, vattenkraft, miljö.