Hela Havet Stormar

Jag har länge funderat på om man blir surare med åldern, men har hittills inte hittat några bra bevis. Uppenbarligen finns det en hel drös med folk som bara blir gladare med åren, eller behåller sin gladhet genom livet. Kanske är det så att det bara är en liten del som blir putta allt eftersom pinnen börjar svaja. Eller är det som andra uppfattar som surhet snarare en reflektion av attitydskillnader över generationer? Jag läste en snabb och ytlig intervju med Carin Mannheimer i GöteborgsPosten. Visst verkar det vara en hel del krut i Carin, men vissa delar uppfattar jag snarare som rent gnäll än en kreativ inställning. Se bara på hur ämnet om bra ställen att ta en drink på avhandlas. Det är tydligen inte möjligt att hitta någon bra bar i Göteborg eftersom dess gäster bara består av “brats” och “stekare”. Frågan är om det är Carin som blivit äldre, och därmed inte identifierar sig lika bra med den nya generationen, eller om det faktiskt är så att klientelet som sådant ändrats. Hur såg det ut när hon var i “bratsens” och “stekarnas” ålder? Uppfattade de som var i hennes nuvarande ålder då henne som en “fjantbrud”? När jag tänker efter har jag samma problem själv. Det finns flera ställen som man hängde på som yngre, men som man idag inte ens skulle få för sig att sätta sin fot på eftersom det bara är fullt av “fjortisar” eller liknande. Jag inser att det snarare är jag som åldrats men att målgruppen förblivit densamma. Inget fel i det som sådant, och jag håller med Carin, jag vill också ha trevliga barer där det är lugnt och  man bara kan ta en drink och slappna av. Det finns några barer som bjuder på avslappning och soft musik som har en behaglig ljudnivå. Tyvärr förstörs det ibland av en gormande sångare som inte kan ta alla toner rätt. Men, man kan inte få allt hela tiden.

Just generationskrocken upptäcker man senare i intervjun där Facebook diskuteras. Själv är jag inte speciellt aktiv där, men har det som en kanal att kommunicera med människor om det behövs. Carin är dock motståndare till både Facebook och annan elektronisk kommunikation. Här handlar det endast om en vanesak, inget annat. Att få en hälsning via mail tar jag lika mycket till mig som om den skulle komma via vanlig dödlig postgång. Det finns heller inga problem att spara något elektroniskt. Idag lever de flesta av oss med stora arkiv online och kan lätt ta fram sådant vi har sparat undan, vare sig det är kärleksbrev, mail från kollegor eller andra bud som är värda att minnas. Likadant är det med fotografier. Hela mailkonversationen under dejtningsfasen, och en bra bit därefter, för min del är sparad och ligger på ett säkert ställe i min backup. När jag tar fram det och läser hela brevväxlingen blir jag varm i hjärtat, precis som Carin uppenbarligen blir när hon läser sparade brevpapper. Jag säger inte att det ena är bättre eller sämre än det andra, jag understryker bara att det är en vanesak och till stor del en generationsfråga.

Men jag hyllar henne på en punkt: bygg höga hus! Ja, för all del! Göteborg behöver höga hus och djärv arkitektur. Bebygg Heden så vi blir av med detta gigantiska grustag mitt i stan och revitalisera södra älvstranden så det blir attraktivt att bo där igen. Nästa steg blir Frihamnen och Gullbergsvass.

I något helt orelaterat: recensionen av Nyhetsankorna tycker jag är bland det roligaste som skrivits på svenska kultursidor på många år. Åh vad jag älskar rena och raka sågningar utan krusiduller.