HELCOMs logo.

Idag, den första juli, är en stor östersjödag för Sverige. Idag tar vi över ordförandeskapet inom Helsingforskommissionen, HELCOM, vilket är en internationell organisation som skall se till att skydda Östersjön. I HELCOM är alla länder runt Östersjön, samt EU, medlemmar. Sverige tar över ordförandeskapet för de kommande två åren efter att Ryssland innehaft posten i två år. Ordföranden kommer att vara havsmiljöambassadör Gabriella Lindholm.

Det är just nu högre växlar måste läggas in för att försöka få Östersjön på fötterna igen. Utmaningarna är stora då Baltic Sea Action Plan skall följas och det krävs kraftiga insatser för att bland annat reducera fortsatta utsläpp av näringsämnen. Det svenska ordförandekapet är sammanställt i fem punkter:

• Att stärka genomförandet av aktionsplanen för Östersjön
• Att arbeta för regelbundna högnivåmöten, helst årliga och på ministernivå
• Att stärka Helcoms roll i det regionala havsmiljöarbetet
• Att stärka Helcoms roll i genomförandet av EU-politik av betydelse för Östersjöregionen
• Att garantera att Helcoms beslut grundar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag

Lycka till Sverige!

[å]rets algblomning befaras bli mer omfattande än någonsin.

I samma tidning sa miljöminister Andreas Carlgren bara två dagar senare att

[h]an varnar för en rekordartad algblomning i sommar.

Ser du mönstret? Visst, två lösryckta meningar säger kanske inte så mycket, men vem befarar och varför skall man varna? Varifrån har de fått att årets algblomning skulle vara så mycket värre än tidigare? Visst kan och kommer det bli en algblomning i sommar när värmen tilltar och vinden avtar. Från det till att algblomningen skulle slå rekord känns aningen ansträngt. Fosforhalterna bör helst vara väldigt höga för att en enorm algblomning skall kunna ske i Östersjön under sommaren. I algblomningsprognosen har denna parameter räknats med, så då borde risken för stora algblomningar isåfall vara högre än förutspått. Enligt andra har vi nu också ovanligt låga fosforkoncentrationer i vattnet, vilket alltså inte gynnar en stor sommarblomning. Men miljöpolitik lever väl på skräck? Och tro inte för en sekund att andra ministrar från andra partitillhörigheter, oavsett block, skulle tycka annat eller raljera osakligt i mindre omfång. Nej, just det; politiker är inga orakel.

Östersjön sedd från SeaWiFS den 1 april 2004.

Sedan andra världskriget har över 200 fiskare skadats av dumpat krigsmaterial i Östersjön. Framförallt har problemet varit stort strax öster om Bornholm där ryssar, men också tyskar, slängt stora mängder behållare med bland annat senapsgas. Runt 32 000 ton kemiska stridsmedel dumpades från ryskt håll, och av denna mängd var 11 000 ton kemiskt aktivt. Under lång tid har oron funnits att behållarna gått sönder och att innehållet kommit ut i vattenmassan.

En ny studie indikerar att det kanske inte är helt så fruktansvärt som förväntat, men att det ändå finns fog för att vara orolig. Under de senaste trettio åren har endast en intakt behållare tagits upp från botten samtidigt som flera andra påträffats där innehållet degraderats. Studien spekulerar därför kring att stora delar av de kemiska ämnena idag brutits ner och inte längre utgör ett så stort hot som man tidigare trott. Dessutom verkar krigsmaterielet snarare ha sedimenterats än spridits i vattenkolumnen. Någon större påverkan på ekosystemet har man heller inte lyckats hitta.

Men även om det låter lovande så skall vi inte blåsa faran över. Även om man inte funnit någon påverkan på det biologiska livet har man samtidigt inte heller hittat några bevis som visar att det inte skulle ha det. Brist på bevis är inte samma sak som att krigsmaterialet inte haft en påverkan. Dessutom påträffade man förhöjda, om än låga, koncentrationer av olika nedbrytningsstadier av senapsgas i bottensedimentet, dock inte senapsgas självt.

Området öster om Bornholm är ett ganska välkänt dumpningsområde, men det finns ännu fler områden i Östersjön där krigsmaterial ligger. Dessa behöver också gås igenom och undersökas innan man kan värdera hur dessa gifter påverkat vårt innanhav. Och därefter bör man förmodligen ta ett internationellt politiskt beslut om hur man skall hantera de rester som finns kvar.

Pressmeddelande om studien finns här, och JyllandsPosten har skrivit lite.

Algblomningsprognos för sommaren 2010. Karta från finska SYKE.

Finska miljöcentralen, SYKE, har presenterat sin algblomningsprognos för sommaren. Som vanligt är risken låg för blomningar norr om Åland, och ganska normalt i centrala Östersjön. I Finska viken och sydligaste Östersjön är däremot risken förhöjd för blomningar av de blågröna algerna i sommar. För hela Östersjön är risken för blomningar dock lägre än förra året.

Algblomningar sker i Östersjön varje år och väderleken är en viktig komponent. Varma och stilla somrar är generellt värre när det kommer till mängden alger. Kalla och blåsiga somrar ser till att de blågröna algerna inte kan växa till sig lika mycket samt sprider dem mer jämnt i vattenkolumnen.

Dagliga uppdateringar kring algsituationen kan man hitta via SMHIs hemsida.

ICES uppdelning av Östersjön. Det östra beståndet utgör rutorna 25 till 32 medan det västra beståndet utgör rutorna 22 till 24.

Det är inte bara i Nordatlanten som torskbeståndet växer. Nya siffror från ICES, det internationella havsforskningsrådet i Köpenhamn, visar att Östersjöns torskbestånd har ökat. Eller ja, det är snarare delar av beståndet som ökar. Östersjön är indelat i flera områden som synes i bilden här bredvid. Torskbeståndet delas upp i ett västligt och ett östligt, där det västliga befinner sig väster om Bornholm och det östliga öster om ön.

Enligt de senaste siffrorna är tendensen att det östliga beståndet har en bra tillväxt. Nu ligger tillväxten på ungefär samma nivå som i slutet av 1980-talet, men fortfarande långt ifrån vad det var i slutet av 1970- och början av 1980-talen. Å andra sidan var den perioden ovanligt hög jämfört med årtiondena innan.

Att torskbeståndet ökat ger möjlighet att tillåta något högre uttag nästa år. Enligt ICES kan man rekommendera en ökning av uttaget med 15% till cirka 64 000 ton.

Men hur stark är då återhämtningen? Ja, ser man bara till hur stor förökningen varit ser man att den negativa trenden vänt om och blivit positiv de senaste fyra åren. Det är ju glädjande, men fortfarande är åldern något lägre än vad den varit tidigare. Även där kan vi i så fall förvänta oss en förändring framöver. Men man kanske inte skall jubla allt för mycket ännu, även om det för tillfället ser bra ut.

Föryngring av Östersjöns östra torskbestånd.

I det västra beståndet kan man dock inte göra samma bedömning som i öster. Tillväxten har inte varit lika bra, även om en viss förbättring har skett. Sedan mitten av 1990-talet har beståndet i väster legat på ungefär samma nivå, vilket förvisso är en återhämtning sedan tidiga 1990-talet, men fortfarande sämre än under 1980-talet. Trots det kan man urskönja en viss förbättring och därmed tillåta ett ökat uttag om 6%.

Föryngring av Östersjöns västra torskbestånd.

Så det verkar finnas en viss ljusning för Östersjöns torskbestånd. Hur det kommer att utvecklas framöver blir intressant att följa, speciellt med tanke på Östersjöns havsmiljöstatus eftersom torsk är känsligt för förändringar i havsmiljön.

Även om Östersjön är det mest övervakade havsområdet i världen finns det inga jättelånga tidsserier för flodtillförseln. Uppskattningar för hela Östersjön finns från 1901. Med start år 1950 finns mer områdesspecifika siffror. Genom att koppla dessa observationer med rekonstruerad lufttemperatur och tryck i Östersjöområdet kan vi expandera serien hela vägen tillbaka till 1500-talet.

Östersjöns flodtillförsel rekonstruerad från år 1500 till 1995 (svart linje). De grå fälten markerar osäkerhetsintervall. Röd linje visar observationer mellan 1901 och 1995. Man ser tydligt de stora årliga variationerna i färskvattentillförseln. Klicka på bilden för en större version.

Resultaten visar att Östersjöns flodtillförsel inte är homogen i varken tid eller rum. Inom Östersjöregionen är det olika mekanismer som styr flodtillförseln beroende på vart man är. I norr har vindarnas riktning större betydelse medan det i söder är lågtryckens styrka som spelar störst roll. För Finska viken är det ännu mer komplicerat eftersom variationer där dämpas kraftigt av de stora sjöarna Ladoga och Onega.

I medeltal rinner 15000 m3/s färskvatten till Östersjön med stora variationer över året. Mest vatten rinner i floderna under senvåren eller tidiga sommaren då vårfloden i norra regionen pågår. Då frigörs stora mängder vatten som lagrats under vintern och våren i form av snö och is.

Även om det egentligen inte skett så mycket på det stora hela med flodtillförseln över 500 år kan man ändå se ett visst mönster på längre tidsskalor. Jag har noterat att ett varmare klimat är mer associerat med ökad avrinning i norra regionen men mindre i söder. Att det blir mer vatten i norr och mindre i söder är något som även klimatmodeller kommit fram till. Så på den punkten är observationer bakåt i tiden och framtidsprognoser för framtiden eniga. Skillnaden mellan modellstudier och mina resultat är att jag finner en större minskning i söder jämfört med i norr under värmeperioder. Det betyder att mina resultat tyder på att totala mängden färskvatten som tillförs Östersjön minskar under varmare klimat. Klimatmodeller å sin sida indikerar det omvända.

Så hur kommer det sig att mina resultat skiljer sig åt från modellstudier? Först och främst bör man komma ihåg att det rör sig om två helt olika metoder; modeller kontra observationer. Det andra man bör ha i åtanke är att modeller gör prognoser för framtiden medan jag undersökt hur det har varit historiskt. Men om inte den storskaliga atmosfärscirkulationen blir fundamentalt förändrad kommer även framtida varmt klimat att ha gemensamma drag med hur det har varit. Utöver det dras både min rekonstruktion och modeller med stora osäkerheter. Mina osäkerheter återfinns främst i de rekonstruerade temperatur- och tryckdata som använts för att sätta upp de statistiska sambanden för flodtillförseln. Modeller å sin sida har stora osäkerheter var gäller nederbörd, vilket i sin tur ger ännu större osäkerheter i flodtillförseln. Att därifrån ta steget över till salthalt kan vara lite vanskligt, men i princip betyder mer färskvatten till Östersjön att salthalten går ner. För mina resultat finns det en osäkerhet hur denna mekanism ser ut, men för modeller fortplantar sig de tidigare osäkerheterna vidare och skapar ytterligare osäkerheter i uppskattningar av framtida salthalt i Östersjön. Vi har dålig kunskap om hur avdunstningen kommer påverkas av ett varmare klimat, eller hur vegetationen stimuleras av ökad koldioxid och högre temperaturer, eller hur jorddynamiken kommer att se ut. Även klimatmodeller saknar dessa mekanismer i sina körningar.

Jag skulle därför vilja säga att vi än så länge har för dålig kunskap för att avgöra om Östersjön i framtiden blir saltare eller sötare. Även vissa klimatmodeller kan under vissa förutsättningar få en ökande salthalt i Östersjön, även om majoriteten får en minskad salthalt. Det behövs alltså mer forskning i denna fråga för att utreda mer hur flodtillförseln påverkas av ett förändrat klimat. Mitt bud är dock att Östersjön riskerar att bli saltare i framtiden om klimatet kommer bete sig på ungefär samma sätt som det har gjort under tidigare värmeperioder.

Om Östersjön blir saltare, eller sötare, får det konsekvenser på ekosystemet. Eftersom det inte finns några specifika brackvattenarter kommer en saltare Östersjö att innebära en möjlighet för marina arter, som gillar salt, att tränga längre in i Östersjösystemet samtidigt som färskvattenarterna, som ogillar salt, får se sina områden kraftigt minskade. Socioekonomiskt kan det få konsekvenser för yrkesfiskarna. På Östkusten kan de behöva gå efter andra arter, och eventuellt omtänka sina fångsmetoder – men det gäller oavsett om det blir saltare eller sötare i Östersjön. Ett annat problem med saltare Östersjö är att syresituationen riskerar förvärras ytterligare. Högre salthalter gör det svårare för nya inflöden att ske. Rent teoretiskt skulle det alltså också kunna förvärra algblomningarna under sommaren. Men nu är vi långt utanför min artikels ram, och spekulationer är sällan fruktbart. Här behövs en rad fler artiklar för att komma vidare med denna problematik.

Artikeln finns att tillgå som pdf vid förfrågan.

UPPDATERING 21/5: Nyheten finns nu i SvD, SR Östergötland, SR Vetenskapsradion och SVT (eg. TTs notis)

Isutbredning den 8 mars 2010.

Isvintern har kulminerat och istäcket är nu på minskande. Maximala isutbredningen nåddes den 8 mars och enligt SMHIs uppskattningar uppgick då arean till (preliminärt) 240000 kvadratkilometer. Enligt klassifikationssystemet betyder det att isvintern var normal, vilket förmodligen kan låta som en överraskning för vissa. Dels beror det på att vi vant oss vid milda vintrar på senare år, dels beror det på vindmönster som packade isen på vissa platser och försvårade för fartyg. Dessutom var vattnet ovanligt varmt precis när issäsongen började, vilket gjorde att mycket av tiden som annars kunde bilda is gick åt att kyla av vattnet först. Det var bland annat anledningen varför man i december trodde att nuvarande isvinter kunde bli den mildaste någonsin. Hade vattnet alltså varit kallare hade isutbredningen förmodligen kunnat varit en hel del större och isläget betydligt svårare.

Isklassificeringen utgår från de data vi har om maximala isutbredningen mellan 1720 och 1995. Den tredjedel minsta utgör rangen för milda vintrar, tredjedelen med mest isutbredning är svåra vintrar och det däremellan är normalt. Utifrån detta ligger alltså nuvarande isvinter inom området för den tredjedel som klassas som normal. Senast en vinter hade en maximal isutbredning över denna area var 1996 då isen bredde ut sig över 262000 kvadratkilometer (2003 var nära med en area på 236000 kvadratkilometer).

Isbildningen var något sen i början av säsongen men upphämtade sig sedan och har därefter varit i fas, eller något tidigare, med vad som räknas som normalt.

För vissa handlar en gasledning bara om politik, och det kan det säkert göra. Men för Östersjöns del innebär projektet stora framsteg i vår datainsamling. Inte minst kan ytterligare faror dokumenteras mer precist och glömda, anonyma vrak återupptäckas. Några oroar sig för havsmiljön skall bli sämre med en ledning. Visst finns det fog att befara det eftersom vi inte vet något om bottenförhållandena, men om man inte genomför en grundlig undersökning av bottnarna, när skall vi då få veta om det finns havsmiljörisker där nere? Det lär knappast dyka upp en magisk karta någonstans som visar vart alla problemområden finns, och jag tror inte Östersjöländerna går samman och finansierar en kartering. Någon måste göra det förr eller senare, och nu får vi en snutt gjord. Det tackar vi för.

Varma (röda streck) och kalla (blåa streck) klimatperioder samt modellerad maximal isutbredning i Östersjön sedan år 1500.

Klimatet varierar fram och tillbaka mellan kalla och varma perioder, men vad är egentligen det läge som är mest stabilt? För att ge lite ljus på den frågan kan man titta på två studier från havsklimatgruppen, där jag var medlem som doktorand. I den ena studien undersöktes långa tidsserier och temperaturrekonstruktioner för vinterklimatet i Östersjöregionen, och i den andra studien modellerades maximala isutbredningen i Östersjön. Resultaten pekade tydligt på att vi på bara 500 år haft många och snabba skiften i vinterklimatet. Hela 15 gånger har vi växlat mellan kalla och varma perioder. Vissa perioder är långa, andra är korta. Det som dock är viktigt att lyfta fram är karaktären på de olika perioderna. En kall period har stor årlig variation medan en varm period har mycket liten årsvariation. Det betyder att kalla perioder är betydligt mindre stabila, och svåra att förutsäga, än varma perioder. Att det är så märks inte minst i maximala isutbredningen, som är en mycket god indikator på den integrerade vintertemperaturen i Östersjöregionen. Kalla perioder har många vintrar med svåra eller extremt svåra islägen samtidigt som även milda vintrar inträffar med regelbundenhet. Varma perioder å sin sida har ungefär lika mycket isutbredning varje vinter, medan enstaka svåra (eller mycket milda) isvintrar kan inträffa då och då.

Tre extraordinära värmeperioder har inträffat de senaste 500 åren; 1720-1730-talen, 1930-talet och nutid (från 1990). Alla dessa tre är jämlika i temperatur under vinterhalvåret samt lika milda isvintrar. Uppvärmningshastigheten per årtionde är också ungefär densamma under dessa perioder. Under denna tid var klimatet väldigt stabilt och isläget någorlunda lätt. Som du kanske märkt själv har isvintrarna på senare år varit ganska milda, varför årets isvinter kommit som en stor chock – trots att den är relativt normal statistiskt sett. Som motsats har vi 1800-talet, som var det kallaste århundradet sedan år 1500. Temperaturmätningar började i större skala ungefär då den kalla perioden tog slut och övergick i nuvarande värmeperiod, varför uppvärmningen från slutet av 1800-talet fram till det varma 1930-talet ter sig ganska våldsam trots att den är ganska normal. Under 1800-talet var isläget ovanligt svårt och svåra isvintrar inträffade med en regelbundenhet på vart 3-5 år. Gemensamt för perioderna är dock att de kommit till ett avslut väldigt abrupt. Det har inte varit någon långsam avkylning eller uppvärmning. Istället har en klimatperiod avlöst en annan nästan från ett år till ett annat. Klimatet hoppar alltså snabbt och kraftigt mellan ett varmt och ett kallt läge, vilket kan bjuda på en del överraskningar. Om det enda är att föredra framför det andra, sett ur klimatperspektiv, är subjektivt.

Dumpnings- och riskområden för kemiska stridsmedel.

Våra hav ruvar på många hemligheter. Östersjön, som genom alla tider varit en perfekt dumpningsplats, har fått sin beskärda del. Östersjön är världens mest övervakade, och bäst kända hav, då vi i norra Europa genomfört expedition på expedition i Östersjön sedan 1870-talet, inrättat månatliga övervakningsprogram för vattenkvalité, sonderat batymetrin på millimeternivå (om än hemligt på svenskt vatten) och detaljerat beskrivit avrinningsområdet. Ändå är det inte nog. Vi har på senare tid fått lära om att Ryssland eventuellt dumpade stora mängder krigsmateriel under 1990-talet, hur vrak runt våra kuster utgör ett miljöhot och hur rent hälsovådliga ämnen, i detta fall arsenik, bara “sopades bort” under vattenytan. Lägg därtill att man gärna vill bygga en gasledning genom Östersjön. Vi vet alltså enormt mycket om Östersjön, och dessa är bara några av de få faror som lurar under vattenytan, ändå vet vi nästan ingenting. Nu är hög tid att satsa resurser för att grundligt undersöka Östersjön så vi vet vad där finns, varför det finns, hur vi hanterar det och hur vi skall förvalta det. Men med tanke på vad vi redan vet om Östersjön kan man ställa sig frågan i ett större perspektiv; vad finns då inte ute i öppna världshaven där det i praktiken är omöjligt att hålla koll? Som ofta sagts av andra så vet vi förmodligen mer om månens baksida än världshaven (om jag inte minns fel är första kartan av månens baksidan faktiskt äldre än första kartan av havens botten – 1967 för månen, 1977 för haven).