Öresundsbron i solnedgång. Bild från Wikimedia Commons.

För tio år sedan förbands Sverige och Danmark igen med en permanent fast förbindelse för första gången på tusentals år. Öresundsbron var en viktig vitamininjektion i det syd- och västsvenska livet med allt fler människor som tog sig till kontinenten. Bron tillkom inte helt utan protest. Tvärtom. Protesterna var ganska stora. Framförallt var många oroliga för Östersjöns havsmiljö eftersom problemen började gå upp för många runt denna tid. Det gick ju till och med så långt att miljöminister Olof Johansson avgick ur den dåvarande regeringen Bildt. Trots att det i vetenskapliga undersökningar framkommit att bron knappast skulle påverka Östersjön var många emot den av just miljöskäl. I en tämligen onödigt negativ och dyster artikel i SvD framkommer det att Olof Johansson fortfarande tror att bron har negativ inflytande på Östersjön – trots alla uppföljningsstudier som pekar på motsatsen. Sanningen är den att friktionen i Öresund rent naturligt är väldigt stor, och om man stoppar i lite extra stolpar så höjs inte friktionen nämnvärt. Däremot kan stolparna fungera som rev och frizoner för diverse marina organismer. Det har man ju också funnit är fallet.

Miljöargumenten mot bron fortsätter även idag, om än i annan form. Nu är det trafiken som är problem. Och visst, det kan det mycket väl vara. Men jag ser inte att det är bilismen som är det största problemet utan snarare bränslet de kör på – och där kan vi ställa om.

I ovannämnda SvD-artikel försöker man utmåla Skåne som någon form av förlorare på bron. Det är “bara” 18000 som pendlar till Danmark från Sverige, och endast 600 åt andra hållet. Danska staten håvar således in miljarder kronor i skatteintäkter… Varför detta skulle vara dåligt för Sverige förstår jag inte eftersom jag anser det är bättre att 18000 människor har arbete än att de är arbetslösa. Från danskt håll, i en ledare i Politiken, är man glad över att så många svenskar arbetar i Köpenhamn. Svenskar är billig arbetskraft och det har hjälpt kyla av den annars överhettade danska arbetsmarknaden i Köpenhamnsregionen. Det kan vi tacka bron för. Och att Danmark inte blir överhettat är också bra för Sverige.

I en debattartikel i DN förelås nu också ytterligare en bro över Öresund, nämligen mellan Helsingör och Helsingborg. Tiden kommer nog även för detta, det är jag säker på. Och i Politikens ledare beskriver man att Danmark har fått mersmak på brobyggandet. Nu drömmer man om ytterligare broar som knyter landet närmre. Närmast är Fehmern bält-förbindelsen och därefter kanske till och med en Kattegatbro. För visst är det så att broar förenar. Det är oundvikligt.

I motsats till SvDs dystopiska brouppfattningar hyllar Politiken att bron knutit länderna till varandra. Att Malmö skulle kunna beskrivas som en förort till Köpenhamn ses mest som något positivt i Danmark medan man från SvDs håll mer ser det som ett problem. Men vad gör det om bron används mest av svenskar? Det är ganska naturligt. Det är precis som trafikforskare Per Homann Jespersen från Roskildes universitet säger

I Danmark opfatter vi Sverige som et fritidsparadis, hvor vi kan sejle kano og samle svampe. For svenskerne er København en europæisk storby med forlystelser, musik og kultur. Og storbyer er mere populære end natur. Tivoli trækker simpelthen mere end Söderåsen.

Men är det verkligen något negativt? Absolut inte. Det är en win-win situation för båda länderna. Dessutom, nu behöver ju Kungen inte längre vänta på att isen skall lägga sig om han skulle känna för att invadera Danmark. Istället kan han enkelt ta vägen över bron.

På andra håll är det Naturvårdsverket som kallas Naturskyddsverket vilket snurrar till det ännu mer.

Skärmbild 1. Skärmbild 2.

Över 4000 människor har försökt klättrat upp till jordens tak, Mount Everest. Nästan 3 av 4 har lyckats. Drygt 200 personer har dött under sitt försök.

Två personer har besökt jordens djupaste plats. Ett oräkneligt antal personer har dött till sjöss. Men så består jordens yta till 71% av hav.

Det kan vara intressant att sätta de olika momenten och mänsklig fördelning, utan att för den sakens skull lägga någon värdering i det.

Att Sverige inte gick till final är däremot en mindre styrka. Det är synd och tråkigt att stå utanför och titta på när de andra får sjunga ut i finalen. Men så kan det gå ibland, Europa har talat (eller röstat). Annas låt var väldigt bra, men inte bra nog i år. Hon gjorde och gav allt hon kunde men det räckte inte hela vägen fram. Det finns ingen anledning att vara sur på varken heller eller, som vissa vill, Christer Björkman. Det är vi, svenska folket, som röstade fram vem vi ville skicka. Vi fick det vi ville ha, och hon gav vad vi önskade. Europa tyckte annorlunda. De enda syndabockarna är oss själva. I backspegeln kan man ju alltid fundera på om någon annan låt skulle funkat bättre än Annas. Sådana spekulationer är egentligen ganska meningslösa och patetiska eftersom vi inte har chans att pröva på nytt med något annat. Lagt kort ligger.

Vi skall varken lägga ner eller dra oss ur tävlingen. Är svenskar verkligen så dåliga förlorare? Första, och enda, motgången i tävlingen och folk skriker sig hesa över att “lägga ner skiten”. Vad är det för sätt? Skall vi resonera samma om sport också? Så fort Sverige förlorar i fotboll eller hockey, ja, då skall vi lägga ner skiten för det gick ju inte som vi hoppades. Nej, istället försöker vi alltid igen nästa gång igen och gör det bästa vi kan. På samma sätt skall vi tackla denna motgång. Nästa år kör vi på med oförminskad styrka och försöker visa Europa hur man skall göra. I morgon är en annan dag, och nästa år är ett annat år. Nya tag, nya låtar, nya artister, nya hits och nya tävlingar. Jag längtar redan! Men vi kan alltid fundera på hur vi skall försöka åstadkomma bästa genomslaget i tävlingen. Vad gillar Européerna att höra när det kommer från Sverige, vilka bidrag hår uppnått nästa placeringar och hur kan vi förnya och förbättra konceptet till näsa år?

Svenskarna har mycket att lära av andra länder, det märks tydligt i motgång. Belgien, Nederländerna, Finland och Danmark – länder som ofta eller alltid missar final ger inte upp. De fortsätter år efter år. Ibland lyckas de (Belgien och Danmark i år), eller så går det dåligt (Nederländerna har ju inte varit i final sedan 2004, samma år som Lena sjöng om att det gjorde ont). Varför ge upp när man kan vara med och ha kul?

Så, inför finalen önskar jag alla kvarvarande länder lycka till (personligen håller jag extra hårda tummar för Tyskland) och skänker ett stort tack till Anna för den fantastiska insats hon gjorde trots missad finalplats. Sverige har blivit en erfarenhet rikare.

I år går festen av stapeln i Oslo eftersom Norge vann tävlingen förra året i Moskva. Finalen är förlagd till den 29 maj medan de två semifinalerna, där Sverige tävlar i deltävling två, sänds den 25 och 27 maj. Som sig bör har jag redan i förväg köpt och lyssnat igenom alla låtar för att vara väl förberedd. Även om man känner låtarna väl så är själva tävlingen, då allt sker live, något helt annat. Så även om en låt är oerhört bra i studioversion händer det att det brister totalt live. I år är det “bara” 39 tävlande eftersom ett antal länder, bland annat Österrike och Ungern, valt att hålla sig borta. Istället för klassisk betygsättning har jag grupperat låtarna om de har vinstchans, är dark horses (alltså om de kan skrälla), är medelmåttiga eller är chanslösa. Visst, jag är ingen musikkännare som sådan, men att kritisera musik är alltid kul och att gradera och göra listor ännu roligare. Så här kommer min syn på årets bidrag utan inbördes rangordning:

Vinstchans

• Bulgarien Miro – Angel si ti
  Årets bulgariska bidrag är en energiinjektion som ofta är välbehövlig i eurovision. Även om denna låt i mina öron starkt påminner om det rumänska bidraget från 2006, Tornero med Mihai Traistariu, så tror jag absolut Bulgarien har vinstchans i år.
• Azerbajdzjan Safura – Drip drop
  Gillar man mäktiga ballader som påminner om något amerikanska divor sjunger, ja, då har man hittat rätt. Härligt, skönt och drömlikt!
• Israel Harel Skaat – Milim
  Han sjunger en powerballad om ord. Och många ord är det, varav jag förstår noll eftersom han sjunger på hebreiska. Men vad gör det när han i varenda stavelse levererar känslor som få. Jag rycks med fullständigt under de tre minuter verket varar. Blunda och njut.
• Norge Didrik Solli-Tangen – My heart is yours
  Ung operasångare imponerar med sin röstkontroll. Jag fick ståpäls första gången jag hörde bidraget. Oj oj oj vad han kan ta i. Kan de månne skrapa ihop många poäng från Sverige också eftersom bidraget delvist är skrivet av Fredrik Kempe?
• Moldavien Oli Tira & Sunstroke Project – Run away
  Eurodance i eurovisionen är något som de östeuropeiska länderna specialiserat sig på (Ungern 2009, Bulgarien 2008 etc). Det här kommer absolut att spelas på varenda nattklubb i hela Europa resten av året. Jag gillar det starkt och tror det kan gå långt, även om oddsen talar emot det.
• Tyskland Lena – Satellite
  Det var längesedan Tyskland levererade något bra till eurovisionen om vi bortser från Roger Cicero 2007. I år är det kanske äntligen come back för tyskarna. Lena gör en glad och poppig kärlekslåt i kaxigt tempo som påminner en del om attityden Kate Nash kör med i sin popdänga Foundations. Kan det till och med bli så att Tyskland kommer att ta hem vinsten i år? Isåfall blir det första gången sedan återföreningen. Jag hoppas innerligt!

Dark horse

• Armenien Eva Rivas – Apricot stone
  Härligt småorientaliskt och typiskt armeniskt beat serverat med en skön fruktsallad. Det är sådana här låtar man sitter och vickar kroppen till framför datorn utan att egentligen reflektera så mycket över sången i sig.
• Albanien Juliana Pasha – It’s all about you
  Man kan lita på att Albanien skickar en dansant discodänga. De har de gjort varje år sedan de kom med i tävlingen. Här är det poppigt värre med en tjej som överuttalar texten, men det gör inget för mig.
• Serbien Milan Stankovic – Ovo je Balkan
  Första lyssningen var jag väldigt tveksam till den här balkanpoplåten där Milan sjunger om Belgrad. Att Milan tycker det är kul att sjunga är det ingen tvekan om, det hörs och det smittar av sig. Dessutom innehåller låten en del finurligheter som gör att den inte känns enformig. Nya detaljer hittas för varje genomlyssning. Goran Bregovic gjorde ett bra jobb.
• Sverige Anna Bergendahl – This is my life
  Jag är nog partisk som svensk, men jag gillar Annas låt. Att sätta den som medelmåttig eller chanslös går liksom inte. Kanske behöver Sverige en kategori för sig själv. Jag tror dessvärre inte att Sverige vinner, däremot är finalplatsen säkrad. Men man kan ju alltid hoppas på åtminstone en bra placering som vi är värda efter alla jumboplaceringar.
• Lettland Aisha – What for?
  En frågvis popballad. Efter några genomlyssningar sväljer jag denna låt med konstig text där livets mening efterfrågas och gud könsbestäms. Låten är en sådant där skumt bidrag som antingen vinner hela klabbet eller kommer sist. Det finns liksom inget mellanting.

Medelmåttig

• Spanien Daniel Diges – Algo pequenito
  Franskklingande chanson i spansk förpackning. Inte speciellt innovativ.
• Frankrike Jessy Matador – Allez olla olé
  Påminner starkt om en officiell låt för något sportevenemang, osökt kommer jag att tänka på fotboll. Trots denna brist är låten ändå uppiggande och går utmärkt att svänga både ett och två ben till på dansgolvet. Dock ingen vinst på detta.
• Portugal Filipa Azevedo – Há dias assim
  Portugal skickar som vanligt, bortsett från förra året, en ibericoballad som säkert är emotionell på alla plan. Tyvärr kan Filipa inte förmedla det speciellt bra, och jag upplever mest hennes röst som ett irritationsmoment efter någon minuts lyssning. Ännu värre är det i liveframträdandet.
• Slovakien Kristina Pelakova – Horehronie
  Etnodunk med träpinneslag i överdos. Jag gillar det, men tror knappast Slovakien har vinstchans. Låten är vacker och jag kan mycket väl föreställa mig den som en del av soundtracket till en fantasyfilm där man skall introducera luftfolket eller nått åt det hållet.
• Schweiz Michael von der Heide – Il pleut de l’or
  Uptempo från alperna. Jag får lite vibbar av Stefanie av Monacos Flash från 80-talet. Låten är annars lika anonym som Schweiz självt och blir därför ganska tråkig i ett sådant här färgglatt evenemang.
• Danmark Chanée & N’evergreen – In a moment like this
  Ljummen danskpop (även om den är svenskproducerad) utan egentligen mening. Tyvärr appellerar denna typ av musik till den stora massan så risken är stor att den får mycket poäng… speciellt från Sverige. Men jag förstår inte varför eftersom den saknar charm och mysfaktor. Låten tilltalar inte mig överhuvudtaget, och den får inte pluspoäng trots att jag stundvis bor i landet. Medelmåttig var ordet.
• Irland Niamh Kavanagh – It’s for you
  Precis som det är säkert att forna Östeuropa är bäst på poppiga dansanta låtar är Irland bäst på ballader. Eller nej, inte i år. Glansen från 90-talet har falnat en hel del och tyvärr räddar inte denna ballad Irland från fortsatt musikaliskt förfall… även om de nådde botton redan 2008 med kalkonen från helvetet.
• Island Hera Björk – Je na sais quoi
  Hera, som är en av Islands bästa sångare, framför en torr och urvattnad karbonkopia på Eurobands ‘This is my life’ som landet bidrog med för två år sedan. Den låten har jag fortfarande på högsta betyg-spellistan i min ipod, men jag kommer inte inkludera Heras alster där.
• Kroatien Feminnem – Lako je sve
  Kvinnopowerballad så det blöder. Alla ingredienser för bra powerballad finns, men de utnyttjas inte till fullo varför låten faller platt till marken ungefär vid första brösttonen. Enda balkanballaden i år.
• Belgien Tom Dice – Me and my guitar
  Precis som titeln antyder spelar Tom på sin gitarr och sjunger om den i långsammar tempo. Jag tilltalas inte av låten och kommer nog inte komma ihåg detta bidrag nästa år.
• Malta Thea Garrett – My dream
  Precis som Irland är Malta ett land som ofta levererar stora mäktiga ballader. I år lyckas inte heller de med konststycket. Precis som Island återanvänder Malta en äldre låt från Chiara. Hon gjorde det rätt och fantastiskt på sin tid, men Thea kan inte upprepa succén hur mycket än fågeln bakom henne dansar fjädrarna av sig.
• Grekland Giorgos Alkaios – Opa
  Det känns märkligt att sätta Grekland på en medelmåttig plats. De brukar ju leverera fantastisk uppoppad grekmusik. Jovisst gör de det i år också, men de orkade nog bara skriva 30 sekunder innan grekkrisen blev ett faktum. Resten av låten är bara ett enda stort repeat.
• Finland Kuunkuiskaajat – Työlki Ellää
  Finsk folkmusik med dragspel och det hela. Eftersom det här är en genuin låt känner jag ett visst drag av fascination. Antingen gör Finland en dunderblunder eller ett genidrag. Jag gillar det här, men de kommer aldrig att vinna (men rätta mig gärna om det skulle visa sig att jag hade fel).

Chanslös

• Vitryssland 3+2 – Butterflies
  Hade Boyzone gjort låten under sina glansdagar så hade den på outgrundliga vägar sålt platina direkt… Men, en smörballad som denna levererar inte när den framförs av fem paket margarin.
• Litauen InCulto – Eastern European funk
  Nej, det här fungerar verkligen inte. Bakgrundsbeatet är identiskt med det stötljud min älskade hund gör när han skall kräkas. Otrevligt och obehagligt.
• Nederländerna Sieneke – Ik ben verliefd (sha-la-lie)
  Holländskt dansband in absurdum. I första versen sjunger hon något om en luftballong. Tyvärr räcker inte det till att lyfta den här låten en enda nanometer över havsnivå. Själv skulle jag göra vad som helst för att få tag på den där luftballongen och flyga iväg för att slippa lyssna på eländet.
• Makedonien Gjoko Taneski – Jas ja imam silata
  En skrapig gubbröst i en rocklåt är ju normalt, och en rappande artist är ju inget konstigt. I vart fall inte på var sitt håll. Men sätt ihop det och du får Makedoniens låt. Nej, nej, nej… Det fungerar verkligen inte. Vad i hela friden tänkte de med? Två fel gör inte ett rätt.
• Polen Marcin Mrozinski – Legenda
  Första lysningen var den här märkliga balladen en klar favorit i mina öron, men nu när jag lyssnat fler gånger ogillar jag låten allt mer. Låten är totalt oharmonisk och oinspirerade.
• Cypern Jon Lilygreen & The Islanders – Life looks better in spring
  Egentligen en helt okej lite långsammare poplåt som går i retrostuk. Jag tror låten hade vart en instant megahit under tidiga 90-talet då Wet Wet Wet och Mr Big var stora. Dessvärre är låten chanslös i årets upplaga då den är allt för slätstruken.
• Ryssland Peter Nalitch – Lost and forgotten
  Jag har inte lyckats lyssna igenom den här låten en enda gång. Den är bara genomusel på alla håll och kanter. Jag blir hellre döv än att behöva lyssna på det här tramset.
• Slovenien Ansambel Zlindra & Kalamari – Narodnozabavni rock
  Lika obegriplig och svåruttalad som titeln är, är låten värdelös. 50-talet och Grease ringde och önskade sin låt kemtvättad, desinfecerad och återlämnad omedelbart!
• Rumänien Ovi & Paula Seling – Playing with fire
  Att leka med elden bör man inte göra. Tyvärr tror jag det är just vad kompositörerna till detta bidrag gjorde. Förmodligen råkade de elda upp det första utkastet till en bra låt och i panik fick skriva något nytt dussinpopverk. Det blev i vart fall inget bra.
• Georgien Sofia Nizharadze – Shine
  En ballad som lämnar de flesta oberörda. Allt för skrikig och alldaglig.
• Estland Malcolm Lincoln – Siren
  Personligen gillar jag den här låten, men samtidigt ogillar jag den. Vet inte riktigt vad det är med den. Funderade ett tag att sätta vinstchans på låten, men sedan ändrade jag mig och sätter den som chanslös. Utmärkt låt, men verkligen inte eurovisionmaterial. Fungar nog bra som bakgrundsmusik i Grey’s Anatomy.
• Ukraina Alyosha – Sweet people
  Behöver man skriva en motivering till något som bara är genomgående uruselt? Nej, tänkte väl det.
• Storbritannien Josh Dubovie – That sounds good to me
  Men vad är det med öborna i Nordsjön? Poplåt utan varken chans eller bärighet. Det här hade passat bättre på ett dansgolv ombord en finlandsbåt när alla gått och lagt sig. Det låter ju inte speciellt bra för någon.
• Bosnien & Herzegovina Vukasin Brajic – Thunder and lightning
  Vad hände med balkanballaderna i år? Förra årets bosniska bidrag med Regina (bistra voda) var superbt. Årets rocklåt är bara enormt trist. Till och  med Bryan Adams är mer intressant att lyssna på, och i min värld säger det en hel del.
• Turkiet Manga – We could be the same
  Turkisk rock är lite speciellt eftersom det i bakgrunden slingrar runt ett turkiskt beat med orientaliska trummor och magdans. Som den ickerock-älskare jag är så går detta dock inte hem hos mig.

Om jag skall välja en absolut favorit till segern står valet mellan Israel och Tyskland. Men Europas folk är nyckfullt och röstar sällan på den, enligt min mening, bästa låten. Jag skulle inte bli förvånad om ett östland vann i år igen. Även om diasporaröstningen kan ha viss inverkan så är det ett faktum att de östeuropeiska länderna generellt håller högre standard på sina bidrag än vad gamla Västeuropa gör. Kan vara värt att tänka på.

Är man inte trött på Eurovision så kan man alltid se spana in SVTs ESC-sida eller läsa Schlagerprofilernas blogg och se deras inför-videos.

Nej, är det dags att ägna sig åt havet igen kanske…

Andel av den totala nordiska befolkningen som bor i respektive land. Siffrorna är hämtade från wikipedia.

Ibland undrar jag om inte de nordiska länderna skulle slå sig samman till en nordisk union istället för att engagera sig på olika håll som separata stater. En sådan sammanslutning inom EU (om man skulle besluta sig för att vara kvar, och därmed smyga in även Norge och Island) skulle ge Norden ett tämligen starkt kort.

Ett sätt att svetsa de nordiska folken tätare samman är att dela mer kultur. Från början ligger vi relativt tätt på varandra, och de nationella avvikelserna som förekommer är knappast till något större hinder. Därför har jag haft väldigt svårt att förstå varför de nordiska länderna inte har en gemensam TV-kanal där nordisk produktion får florera fritt. I många fall med samnordiska produktioner har utfallet blivit relativt lyckat och fått stor publik i alla länderna. Det bästa exemplet just nu är exempelvis hur Skavlan blivit populär i både Norge och Sverige. Som deltidsboende i Danmark tycker jag det är trist att de är utanför.

Att samarbetsorganisationen Norden nu tagit initiativ till utredning av en nordisk TV-kanal, och som politikerna är positivt inställda till, känns därför oerhört välkommet och inte en dag för sent. Vad en sådan kanal kan innehålla skall diskuteras, men jag hoppas att man går mer mot äkta public service, det vill säga mer kultur, samhällsprogram, debatt, dokumentärer och smalfilm – och tar bort de i min mening onödiga underhållningsprogrammen på fredag- och lördagkvällarna. En blandning mellan Axess TV, TV8 och Kunskapskanalen, med nordisk produktion, vore optimalt. Men kanske är det att önska för mycket. Bara tanken på om en sådan kanal skulle kunna få tillgång till de statliga tv-stationernas arkiv är ju svindlande. Tänk vilken guldgruva det skulle kunna bli!

“Men, men, men” kanske någon nu invänder, “det är en språkbarriär som gör det svårt att sända sådan tv”. Möjligen, men det kanske är just på grund av denna psykologiska språkbarriär – för den är inte reell – som just en samnordisk kanal vore utmärkt. Självklart bör en sådan tv-kanal vara textad, men ganska snabbt kommer tittarna också att inse att språkskillnaderna faktiskt inte är så stora som många målar upp en bild av. En nordisk tv-kanal kommer att bryta ner dessa språkhinder och göra oss vana vid våra grannars språk. Kanske kan det även i förlängningen få fler folk att våga ta steget och flytta till något av de andra länderna när man på ett lättare sätt både kan få bättre kunskap om språket, men också om det land man är intresserad av att bosätta sig i. Idag är det ofta pinsamt hur lite nordbor förstår varandra i de olika länderna. En dansk i Sverige blir ofta bemött som ett UFO, och i de inre delarna av Danmark kan en svensk inte göra sig förstådd. Att använda engelska som lingua franca känns inte heller direkt optimalt när vi ändå har en stark resurs i de språk vi använder till dagligt.

Vi måste börja någonstans om norden skall få en tydligare, starkare och mer enhetlig röst mot världen. En tv-kanal är ett bra steg att ta för att stärka den nordiska identiteten och samhörigheten.

Mmm... smör!

I Danmark håller man just nu på som bäst att diskutera ett införande av en fettskatt. Tanken är att högre kostnad på fett skall styra om konsumtionen till nyttigare mat. För många kan detta verka vettigt eftersom man förbinder fett med fetma.

För mig ser jag två klara nackdelar med en sådan beskattning. För det första ser jag en ökad möjlighet för staten att fingra ännu mer på våra privatliv och minska vår frihet, och för det andra ger man sig in i lagstiftning som är högst oklar om den ens har någon effekt. Fett har på senare tid visat sig inte alls vara speciellt onyttigt som många tror. Tvärtom. Problemet ligger istället på ett allt för högt intag av kolhydrater, som öppnar fettcellerna och lagrar in fettet (eftersom kolhydraterna bränns före fettet). En lagstiftning som styr om konsumtionsmönster kan alltså slå helt fel och till och med försämra befolkningens hälsa radikalt. Är det smart? Till detta skall inflikas att det är svårt att dra gränser för vad som skall fettbeskattas och vad som inte skall det (fettbeskattning efter fetthalt eller fettyp; lax kontra torsk; smör kontra margarin och oljor etc).

Även i Sverige har det luftats argument om att införa en fettskatt, men än så länge har det inte skett. I Sverige har man också kommit något längre i synen på mat. Det är mer acceptabelt att äta fullfetsprodukter så som 40% Creme Fraice eller Vispgrädde och det är okej att steka i smör. Samtidigt har vi självklart en uppsjö av lightprodukter som svämmar över i butikshyllorna. Danmark är å andra sidan ett av de mest fettskrämda länderna i Europa. Att ens nämna för någon att man äter 38%-ig Creme Fraiche till maten kan ge folk en mindre hjärtattack. Lightprodukterna är lika många, om inte ännu fler, i Danmark och folk köper det som galningar. Har det gjort den danska befolkningen smalare eller sundare? Tveksamt… procentuellt tycker jag nog att danskarna är något större i omfång än svenskarna. Och inte för att vi måste, men vi kan ju alltid dra in amerikanerna och australierna i bilden också. Dessa två folk är tämligen storvuxna, och vad äter de? Tänk på det en stund.

Jag äter medvetet en kost där kolhydraterna kraftigt minskats genom att sluta äta ris, potatis, pasta, bröd och andra kolhydratstinna produkter enligt LCHF (low carb high fat). Matvaror med över 5 g kolhydrater per 100 g kommer sällan in över min tröskel och jag köper hellre en liter grädde och dricker än mellanmjölk. Inte bara äter jag mindre eftersom jag blir mätt snabbare, jag håller mig mätt mycket längre utan att komma in den där grinigheten som ofta kan uppstå framåt lunchtid. Det har haft en oerhörd positiv effekt på min kroppsliga upplevelse. Inte bara har överflödiga kilon rasat av, energin har återvänt, koncentrationen har blivit skarpare och jag är piggare än någonsin. Diverse irriterande moment med uppsvälld mage, trötthet efter middagen och irritation har försvunnit. Att gå förbi godis- och chipshyllorna i affären är inga problem eftersom man känner sig “äcklad” av dessa produkter, men visst kan jag ta några få godisbitar vid festligare tillfällen (illamående över för mycket sockerintag uppnås ganska snabbt). Och tydligen kan man vinna OS-guld med en sådan här kosthållning också… Grattis.

Visst är kolhydratfattig kost fortfarande kontroversiellt i Sverige, och Livsmedelsverket är väl inte helt glada för den växande skara som börjar äta så. Men än så länge verkar fördelarna vara klart större än nackdelarna, och de befarade hjärt-kärlsjukdomarna har uteblivit. Istället växer skaran pigga fettätande människor stadigt samtidigt som de minskar i kilo och belastar sjukvården allt mindre. Att i det läget gå in med en fettbeskattning när de medicinska grunderna är svaga och man ännu inte riktigt vet vilka fetter som är bra, eller mindre bra (just nu är mättat fett åter frikänt), är bara totalt fel och missriktat. Skall man gå in och beskatta något så bör det vara kolhydrater, men även det vore fel eftersom jag inte önskar se en sådan styrning från politiskt håll.

Om Danmark genomför en fettbeskattning tror jag befolkningen varken blir sundare, smalare eller friskare. Tvärtom. Fettskräcken kommer att öka och ohälsan likaså som ett brev på posten.

Men det vi alla skall komma ihåg, oavsett hur man äter, är att man inte blir fet av det man äter mellan jul och nyår. Man blir fet av det man äter mellan nyår och jul.

Nåväl, i krönika läser jag bland annat

Enligt uppgift spyr Eyjafjallajökull inte några större mängder koldioxid.

Okej, det låter ju intressant. Men så hittar jag en graf hos Informations is beautiful som visar att koldioxidutsläppen, baserat på förhållandet mellan svavel- och koldioxidutsläpp, bara är ungefär hälften så stora per dag som flygtrafikens utsläpp. Förvisso kan jag inte bara anta att dessa siffror är rätt, men om utsläppsbalansen skulle se ut på det viset så tycker jag nog inte man kan förringa Eyjafjallajökulls utsläpp till att inte vara “några större mängder”. Då kommer vi in i en filosofisk debatt om när “större mängder” verkligen blir “större mängder”. Är hälften av något annat, som man anser är stort, “inte några större mängder”? Allt är ju relativt. Jag tycker nog att både 150000 och 300000 är ganska stora tal, och det skiljer en faktor 2, vilket i mina tankebanor är ganska liten skillnad… alltså borde både vulkanutbrottet och flygtrafiken inte tillföra “några större mängder” koldioxid, eller så borde man istället säga att båda tillför ganska mycket. Jag ser ingen möjlighet att gränsen för “större” och “mindre” går mellan dessa två belopp när skillnaden är så liten. Däremot kan man ju utan problem notera och glädjas åt (om än av fel anledning) att nettoutsläppen minskar med 50000 ton per dag, vilket ligger i storleksordningen 0,5% av EU-staternas totala CO2-utsläpp.

I övrigt händer det mycket spännande nu med stora visioner för framtiden. Dessvärre tar det en hel del tid varför jag inte hunnit skriva några nya inlägg på länge. Förhoppningsvis har ni, mina trogna läsare, förståelse för detta.

Som modellör själv är jag medveten om att man lätt utvecklar en kärlek till sin modell, ungefär som det är ens eget barn. Man gillar inte riktigt när någon kritiserar den, och viftar bort invändningar om skumheter som allmän okunskap. Men jag har ännu inte fastnat i någon modell så hårt att jag ansett dess utdata vara mer korrekt än observationer. Snarare har det väl blivit tvärtom, men utan att för den sakens skull förkasta modeller. Om modell och observation skiljer sig åt ställer jag mig frågan “varför?”. Det är den springande punkten som nu allt oftare försöks undvikas. Att allt färre nu sällar sig till ett sådant förfarande bådar inte gott för framtiden enligt min mening. Modeller är bra, men man måste kunna hantera dem och känna till deras begränsningar. Små ofysikaliska tricks kan lätt ändra orealistiska data till något igenkännbart, men är det då en korrekt framställning och gäller det utanför den datamängd som man producerat? Det kan man inte svara på. Tyvärr har jag i tidningar och TV flera gånger, nästan varje vecka, sett/hört frasen “modellerna visar/säger att”. Min ryggmärg reagerar reflexmässigt negativt på ett sådant uttryck eftersom det faktiskt inte säger ett dyft om hur verkligheten förhåller sig eller om vi ens förstått den. Däremot ger det uppslag till att, med observationer, undersöka om det verkligen förhåller sig så.