Öresundsbron i solnedgång. Bild från Wikimedia Commons.

För tio år sedan förbands Sverige och Danmark igen med en permanent fast förbindelse för första gången på tusentals år. Öresundsbron var en viktig vitamininjektion i det syd- och västsvenska livet med allt fler människor som tog sig till kontinenten. Bron tillkom inte helt utan protest. Tvärtom. Protesterna var ganska stora. Framförallt var många oroliga för Östersjöns havsmiljö eftersom problemen började gå upp för många runt denna tid. Det gick ju till och med så långt att miljöminister Olof Johansson avgick ur den dåvarande regeringen Bildt. Trots att det i vetenskapliga undersökningar framkommit att bron knappast skulle påverka Östersjön var många emot den av just miljöskäl. I en tämligen onödigt negativ och dyster artikel i SvD framkommer det att Olof Johansson fortfarande tror att bron har negativ inflytande på Östersjön – trots alla uppföljningsstudier som pekar på motsatsen. Sanningen är den att friktionen i Öresund rent naturligt är väldigt stor, och om man stoppar i lite extra stolpar så höjs inte friktionen nämnvärt. Däremot kan stolparna fungera som rev och frizoner för diverse marina organismer. Det har man ju också funnit är fallet.

Miljöargumenten mot bron fortsätter även idag, om än i annan form. Nu är det trafiken som är problem. Och visst, det kan det mycket väl vara. Men jag ser inte att det är bilismen som är det största problemet utan snarare bränslet de kör på – och där kan vi ställa om.

I ovannämnda SvD-artikel försöker man utmåla Skåne som någon form av förlorare på bron. Det är “bara” 18000 som pendlar till Danmark från Sverige, och endast 600 åt andra hållet. Danska staten håvar således in miljarder kronor i skatteintäkter… Varför detta skulle vara dåligt för Sverige förstår jag inte eftersom jag anser det är bättre att 18000 människor har arbete än att de är arbetslösa. Från danskt håll, i en ledare i Politiken, är man glad över att så många svenskar arbetar i Köpenhamn. Svenskar är billig arbetskraft och det har hjälpt kyla av den annars överhettade danska arbetsmarknaden i Köpenhamnsregionen. Det kan vi tacka bron för. Och att Danmark inte blir överhettat är också bra för Sverige.

I en debattartikel i DN förelås nu också ytterligare en bro över Öresund, nämligen mellan Helsingör och Helsingborg. Tiden kommer nog även för detta, det är jag säker på. Och i Politikens ledare beskriver man att Danmark har fått mersmak på brobyggandet. Nu drömmer man om ytterligare broar som knyter landet närmre. Närmast är Fehmern bält-förbindelsen och därefter kanske till och med en Kattegatbro. För visst är det så att broar förenar. Det är oundvikligt.

I motsats till SvDs dystopiska brouppfattningar hyllar Politiken att bron knutit länderna till varandra. Att Malmö skulle kunna beskrivas som en förort till Köpenhamn ses mest som något positivt i Danmark medan man från SvDs håll mer ser det som ett problem. Men vad gör det om bron används mest av svenskar? Det är ganska naturligt. Det är precis som trafikforskare Per Homann Jespersen från Roskildes universitet säger

I Danmark opfatter vi Sverige som et fritidsparadis, hvor vi kan sejle kano og samle svampe. For svenskerne er København en europæisk storby med forlystelser, musik og kultur. Og storbyer er mere populære end natur. Tivoli trækker simpelthen mere end Söderåsen.

Men är det verkligen något negativt? Absolut inte. Det är en win-win situation för båda länderna. Dessutom, nu behöver ju Kungen inte längre vänta på att isen skall lägga sig om han skulle känna för att invadera Danmark. Istället kan han enkelt ta vägen över bron.

HELCOMs logo.

Idag, den första juli, är en stor östersjödag för Sverige. Idag tar vi över ordförandeskapet inom Helsingforskommissionen, HELCOM, vilket är en internationell organisation som skall se till att skydda Östersjön. I HELCOM är alla länder runt Östersjön, samt EU, medlemmar. Sverige tar över ordförandeskapet för de kommande två åren efter att Ryssland innehaft posten i två år. Ordföranden kommer att vara havsmiljöambassadör Gabriella Lindholm.

Det är just nu högre växlar måste läggas in för att försöka få Östersjön på fötterna igen. Utmaningarna är stora då Baltic Sea Action Plan skall följas och det krävs kraftiga insatser för att bland annat reducera fortsatta utsläpp av näringsämnen. Det svenska ordförandekapet är sammanställt i fem punkter:

• Att stärka genomförandet av aktionsplanen för Östersjön
• Att arbeta för regelbundna högnivåmöten, helst årliga och på ministernivå
• Att stärka Helcoms roll i det regionala havsmiljöarbetet
• Att stärka Helcoms roll i genomförandet av EU-politik av betydelse för Östersjöregionen
• Att garantera att Helcoms beslut grundar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag

Lycka till Sverige!

Mexikanska golfen fotograferad från satellit av NASA

Mycket har skrivits om det stora oljeutsläpp som just nu pågår i Mexikanska golfen. De flesta vinklar texten för att maximera förödelsedimensionen av oljan, och det är inte så konstigt. Just nu är stränderna i stora områden oljetäckta, många fåglar, fiskar och sköldpaddor råkar illa ut av oljan, men också av de kemikalier som används för att förhindra ytterligare oljespridning. Det är förståeligt att BP försöker dämpa oron genom att visa ovanligt låga tal på döda djur i golfen, men detta skall tas med en nypa salt då vi inte riktigt vet hur insamlingsmetoderna gått till eller kan gissa hur stort mörkertalet är. Frågan återstår dock; hur stor påverkan har egentligen oljeutsläpp på havet och dess ekosystem, och hur snabbt återhämtar det sig?

Mexikanska golfen är kanske inte världens bästa plats att släppa ut en massa olja. Eller så är det precis det. En liknande olycka med ungefär samma volymer olja skedde 1979 då Ixtoc 1 exploderade och sjönk utanför Mexikos kust. Fram till Deepwater Horizon exploderade i slutet av april var Ixtoc 1-olyckan det värsta oljeläckaget till havs. Ironiskt nog har de två värsta olyckorna inträffat i Mexikanska golfen. Även när oljan flödade ut i kubik efter kubik från Ixtoc 1s borrhål kom det att täcka enorma arealer av golfens yta. Strax därefter började många mil vita stränder ändra färg till svart samtidigt som det blev kusligt tyst längs de oljetäckta stränderna. Uppåt 80% av allt djurliv var borta, antingen genom att de flytt eller dött. Den direkta påverkan var till och med så stor för den Atlantiska bastardsköldpaddan att antalet individer sjönk dramatiskt och arten var på randen till utrotad. Endast 300 sköldpaddor överlevde.

Återhämtningen efter Ixtoc 1-läckan var dock nästan ofattbar snabb. Stränderna var så gott som normala igen efter så lite som två år, och djurlivet hade återvänt. De flesta fåglar, fiskar och krabbor som drabbats hade återvänt till samma populationstorleker som tidigare. Vissa djur däremot, så som den ovan nämnda sköldpaddan hade sex år senare endast återhämtat sig något då 700 bon registrerades. Längs Texas kuster inventerade man 1996 så lite som 6 bon med totalt 590 ägg, men denna siffra hade stigit till 197 bon och 17518 ägg under förra årets säsong. Arten är än idag klassad som utrotningshotad. Ett nytt oljeutsläpp är alltså kanske inte riktigt vad de behöver. Men i princip var olyckan efter ett fåtal år nästan som om den aldrig skett, och effekterna årtiondena efteråt nästan försumbara – även om det finns vissa områden som återhämtar sig långsammare. Hur lång tid det tar för Mexikanska golfen att återhämta sig efter BP-läckan återstår att se. Har vi tur dröjer det bara några år innan spåren är borta. Har vi otur har både djurarter utplånats och marsklandet påverkats så till den grad att det knappast kan återhämta sig. Om detta kan vi bara spekulera idag, men historien har hittills visat att naturen efter en oljekatastrof återhämtar sig mycket snabbare än vad man intuitivt skulle kunna tro. Så är det egentligen ett reellt långsiktigt hot?

Ed Wallace poängterar i Businessweek att oljeläckan för Mexikanska golfen kanske egentligen inte är det största problemet för havsmiljön. Istället väljer han att lyfta fram de stora döda havsområdena som omger Mississippis utlopp. Dessa döda zoner är något som väldigt få känner till eller engagerar sig i. På grund av stora mängder tillförda näringsämnen har syrehalterna minskat drastiskt på senare år, vilket skapat bottendöd över tusentals kvadratkilometer. Och läget ser inte ut att förbättras framöver, tvärtom. USAs plan är att öka produktionen av grödor för etanol, bland annat majs. Detta i ett led att ställa om från fossilt till alternativt bränsle. Problemet verkar dock vara att detta skulle medföra ökad övergödning och en kraftig utbredning av de döda bottnarna i Mexikanska golfen. Problematiken känner vi igen själva från inte minst Östersjön som drabbats hårt av övergödning med döda bottnar som följd. Även oljan från läckan förbrukar syre, men även det är egentligen ett övergående problem jämfört med det konstant tillförda näringsämnena från land. Hur man än vrider och vänder på det är Mexikanska golfen illa ute, oljeläcka eller ej. Det är nog ett större problem i det långa loppet, speciellt nu när vårt samhälle skall ställas om från en produktion till en annan. Om olja skapar växthugaser, hur skall vi hantera alternativt bränsle som skapar övergödning? Det är framtidens problemställning.

[å]rets algblomning befaras bli mer omfattande än någonsin.

I samma tidning sa miljöminister Andreas Carlgren bara två dagar senare att

[h]an varnar för en rekordartad algblomning i sommar.

Ser du mönstret? Visst, två lösryckta meningar säger kanske inte så mycket, men vem befarar och varför skall man varna? Varifrån har de fått att årets algblomning skulle vara så mycket värre än tidigare? Visst kan och kommer det bli en algblomning i sommar när värmen tilltar och vinden avtar. Från det till att algblomningen skulle slå rekord känns aningen ansträngt. Fosforhalterna bör helst vara väldigt höga för att en enorm algblomning skall kunna ske i Östersjön under sommaren. I algblomningsprognosen har denna parameter räknats med, så då borde risken för stora algblomningar isåfall vara högre än förutspått. Enligt andra har vi nu också ovanligt låga fosforkoncentrationer i vattnet, vilket alltså inte gynnar en stor sommarblomning. Men miljöpolitik lever väl på skräck? Och tro inte för en sekund att andra ministrar från andra partitillhörigheter, oavsett block, skulle tycka annat eller raljera osakligt i mindre omfång. Nej, just det; politiker är inga orakel.

I de inledande styckena är texten bombastisk som om hela världen håller på att gå under. Att det är den sittande regeringens fel är det ingen tvekan om, för som politikerna skriver:

Medan statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att inget göra smälter isarna.

Jag måste medge att jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste den meningen, för inte kan de väl mena allvar? Hade isarna inte smält om Mona var statsminister? Vad hade Mona gjort annorlunda. Att inbilla sig att de rödgröna skulle vara bättre för miljön eller klimatet är knappast troligt. Bara för att man har ordet “grön” i sitt koalitionsnamn, eller en medlem med ordet “miljö” i titeln, betyder inte ett skvatt. Nä, det betyder ungefär lika mycket som Folkpartiet har bäst politik för folket.

Visst kanske Mona Sahlin har andra synpunkter på vissa frågor, men jag tror knappast klimatförändringarna i världen hade varit annorlunda med henne som statsminister. Isarna hade smält och hon hade farit runt på lika många klimatmöten som Fredrik. Sossarna kan bara inbilla sig, men som politiker verkar de snarare ha en religiös övertygelse än att vara förankrade i verkligheten.

Artikeln är också komisk i den mening att den bygger upp ett scenario om gigantiska förändringar i världen med massflykt som följd. Och som svar på det vill politikerna starta bilpooler. Proportionerna hänger inte riktigt samman. Det är en sak att försöka få till stånd internationella klimatavtal för att minimera risken med antropogena klimatförändringar – det har Fredrik deltagit i och det kan eventuellt Mona också få delta i om hon nu skulle vinna valet i höst. Men att några politiker startar bilpooler i ett litet land, som står för ytterst liten del av koldioxidutsläppen och dess ekvivalenter, är inte helt samma sak. Visst, många bäckar små, men i debattartikeln verkar det handla om att Sverige skall rädda världen… som vanligt. Sverige skall vara världens miljösamvete. Låt oss bli realister istället. Just nu är det viktigare att samla världen för åtgärder än att pajkasta för att vinna ett val i höst. Med bilpoolerna kommer isen fortsätta smälta oavsett hur mycket eller lite Fredrik, Mona eller vem som än blir statsminister i höst gör.

I bästa fall kan dessa bilpooler stilla några personers klena klimatsamvete, men någon bromsning av klimatförändringarna är det inte ens i närheten tal om.

Att danskarna inte byggt snabbspår för tåget är en gåta för mig. De har alla förutsättningar för att göra det. Tankarna på att göra det har kommit på senare, men är ännu inte speciellt uttalade. Från politiskt håll har man en vision att det skall ta en timme från en storstad till nästa (alltså en timme från Köpenhamn till Odense, en timme till till Århus och ytterligare en timme till Ålborg). Det är en start eftersom bilen då inte längre är ett lika tydligt alternativ mellan storstadsregionerna. Dock verkar planerna ha kommit av sig lite på senare tid.

För några år sedan lades det fram en idé om att bygga en bro över Kattegatt, antingen ungefär samma sträckning som färjan Århus – Själlands udde tar idag eller strax söderöver via Samsö och Kalundborg. Kostnaden har kalkylerats att uppgå till över 100 miljarder danska kronor (1 DKK = ca 1,30 SEK) vilket ansetts vara allt för hög. Hur snabbt en sådan investering betalar sig har diskuterats eftersom priset för en passage har satts till maximalt 450 DKK. Sätter man det i perspektiv till vad det kostar idag att ta färjan Århus – Kalundborg (375 DKK), Århus/Ebeltoft – Odden (695 DKK) eller att åka en gång över Stora Bältbron (220 DKK) eller Öresundsbron (370 SEK) verkar det inte helt orimligt dyrt.

Förslag på sträckning för en kattegattbro och dess anslutningar (blå) samt nuvarande motorvägsystem (röd).

En kattegattbro skulle innebära en restid på två timmar mellan Köpenhamn och Ålborg, vilket självklart skulle kunna stimulera arbetsmarknaden rejält. Danmarks storstadsregioner skulle helt plötsligt vara en enda stor stad och provinsen skulle kanske bli mindre “provinsiell”. Från konsulthåll har det också diskuterats en maglevbana, vilket skulle göra restiden mellan Köpenhamn och Århus till cirka 40 minuter. Det är lika lång tid det tar för 4:ans spårvagn i Göteborg att ta sig hela sin sträckning mellan Mölndal och Angered. Snacka om att integrera städerna! Ett annat argument är att byggandet av kattegattbron skulle stimulera det danska samhället kraftigt och få igång på arbetsmarknaden igen.

Vad det hela slutar med återstår att se, men det kommer ta många år innan man bestämt sig. Fram tills dess kan vi vara säkra på att miljörörelsen kommer protestera allt de kan mot en broförbindelse på samma sätt de gjort mot alla broar i de danska farvattnen (och nu också gör inför Fehmarnbältbron). Personligen tror jag en bro snarare hjälper än stjälper ekosystemet då organismer får hårda ytor att bosätta sig på (Kattegatts botten är annars mest sandig och en ogästvänlig plats att bosätta sig på).

Andel av den totala nordiska befolkningen som bor i respektive land. Siffrorna är hämtade från wikipedia.

Ibland undrar jag om inte de nordiska länderna skulle slå sig samman till en nordisk union istället för att engagera sig på olika håll som separata stater. En sådan sammanslutning inom EU (om man skulle besluta sig för att vara kvar, och därmed smyga in även Norge och Island) skulle ge Norden ett tämligen starkt kort.

Ett sätt att svetsa de nordiska folken tätare samman är att dela mer kultur. Från början ligger vi relativt tätt på varandra, och de nationella avvikelserna som förekommer är knappast till något större hinder. Därför har jag haft väldigt svårt att förstå varför de nordiska länderna inte har en gemensam TV-kanal där nordisk produktion får florera fritt. I många fall med samnordiska produktioner har utfallet blivit relativt lyckat och fått stor publik i alla länderna. Det bästa exemplet just nu är exempelvis hur Skavlan blivit populär i både Norge och Sverige. Som deltidsboende i Danmark tycker jag det är trist att de är utanför.

Att samarbetsorganisationen Norden nu tagit initiativ till utredning av en nordisk TV-kanal, och som politikerna är positivt inställda till, känns därför oerhört välkommet och inte en dag för sent. Vad en sådan kanal kan innehålla skall diskuteras, men jag hoppas att man går mer mot äkta public service, det vill säga mer kultur, samhällsprogram, debatt, dokumentärer och smalfilm – och tar bort de i min mening onödiga underhållningsprogrammen på fredag- och lördagkvällarna. En blandning mellan Axess TV, TV8 och Kunskapskanalen, med nordisk produktion, vore optimalt. Men kanske är det att önska för mycket. Bara tanken på om en sådan kanal skulle kunna få tillgång till de statliga tv-stationernas arkiv är ju svindlande. Tänk vilken guldgruva det skulle kunna bli!

“Men, men, men” kanske någon nu invänder, “det är en språkbarriär som gör det svårt att sända sådan tv”. Möjligen, men det kanske är just på grund av denna psykologiska språkbarriär – för den är inte reell – som just en samnordisk kanal vore utmärkt. Självklart bör en sådan tv-kanal vara textad, men ganska snabbt kommer tittarna också att inse att språkskillnaderna faktiskt inte är så stora som många målar upp en bild av. En nordisk tv-kanal kommer att bryta ner dessa språkhinder och göra oss vana vid våra grannars språk. Kanske kan det även i förlängningen få fler folk att våga ta steget och flytta till något av de andra länderna när man på ett lättare sätt både kan få bättre kunskap om språket, men också om det land man är intresserad av att bosätta sig i. Idag är det ofta pinsamt hur lite nordbor förstår varandra i de olika länderna. En dansk i Sverige blir ofta bemött som ett UFO, och i de inre delarna av Danmark kan en svensk inte göra sig förstådd. Att använda engelska som lingua franca känns inte heller direkt optimalt när vi ändå har en stark resurs i de språk vi använder till dagligt.

Vi måste börja någonstans om norden skall få en tydligare, starkare och mer enhetlig röst mot världen. En tv-kanal är ett bra steg att ta för att stärka den nordiska identiteten och samhörigheten.

Mmm... smör!

I Danmark håller man just nu på som bäst att diskutera ett införande av en fettskatt. Tanken är att högre kostnad på fett skall styra om konsumtionen till nyttigare mat. För många kan detta verka vettigt eftersom man förbinder fett med fetma.

För mig ser jag två klara nackdelar med en sådan beskattning. För det första ser jag en ökad möjlighet för staten att fingra ännu mer på våra privatliv och minska vår frihet, och för det andra ger man sig in i lagstiftning som är högst oklar om den ens har någon effekt. Fett har på senare tid visat sig inte alls vara speciellt onyttigt som många tror. Tvärtom. Problemet ligger istället på ett allt för högt intag av kolhydrater, som öppnar fettcellerna och lagrar in fettet (eftersom kolhydraterna bränns före fettet). En lagstiftning som styr om konsumtionsmönster kan alltså slå helt fel och till och med försämra befolkningens hälsa radikalt. Är det smart? Till detta skall inflikas att det är svårt att dra gränser för vad som skall fettbeskattas och vad som inte skall det (fettbeskattning efter fetthalt eller fettyp; lax kontra torsk; smör kontra margarin och oljor etc).

Även i Sverige har det luftats argument om att införa en fettskatt, men än så länge har det inte skett. I Sverige har man också kommit något längre i synen på mat. Det är mer acceptabelt att äta fullfetsprodukter så som 40% Creme Fraice eller Vispgrädde och det är okej att steka i smör. Samtidigt har vi självklart en uppsjö av lightprodukter som svämmar över i butikshyllorna. Danmark är å andra sidan ett av de mest fettskrämda länderna i Europa. Att ens nämna för någon att man äter 38%-ig Creme Fraiche till maten kan ge folk en mindre hjärtattack. Lightprodukterna är lika många, om inte ännu fler, i Danmark och folk köper det som galningar. Har det gjort den danska befolkningen smalare eller sundare? Tveksamt… procentuellt tycker jag nog att danskarna är något större i omfång än svenskarna. Och inte för att vi måste, men vi kan ju alltid dra in amerikanerna och australierna i bilden också. Dessa två folk är tämligen storvuxna, och vad äter de? Tänk på det en stund.

Jag äter medvetet en kost där kolhydraterna kraftigt minskats genom att sluta äta ris, potatis, pasta, bröd och andra kolhydratstinna produkter enligt LCHF (low carb high fat). Matvaror med över 5 g kolhydrater per 100 g kommer sällan in över min tröskel och jag köper hellre en liter grädde och dricker än mellanmjölk. Inte bara äter jag mindre eftersom jag blir mätt snabbare, jag håller mig mätt mycket längre utan att komma in den där grinigheten som ofta kan uppstå framåt lunchtid. Det har haft en oerhörd positiv effekt på min kroppsliga upplevelse. Inte bara har överflödiga kilon rasat av, energin har återvänt, koncentrationen har blivit skarpare och jag är piggare än någonsin. Diverse irriterande moment med uppsvälld mage, trötthet efter middagen och irritation har försvunnit. Att gå förbi godis- och chipshyllorna i affären är inga problem eftersom man känner sig “äcklad” av dessa produkter, men visst kan jag ta några få godisbitar vid festligare tillfällen (illamående över för mycket sockerintag uppnås ganska snabbt). Och tydligen kan man vinna OS-guld med en sådan här kosthållning också… Grattis.

Visst är kolhydratfattig kost fortfarande kontroversiellt i Sverige, och Livsmedelsverket är väl inte helt glada för den växande skara som börjar äta så. Men än så länge verkar fördelarna vara klart större än nackdelarna, och de befarade hjärt-kärlsjukdomarna har uteblivit. Istället växer skaran pigga fettätande människor stadigt samtidigt som de minskar i kilo och belastar sjukvården allt mindre. Att i det läget gå in med en fettbeskattning när de medicinska grunderna är svaga och man ännu inte riktigt vet vilka fetter som är bra, eller mindre bra (just nu är mättat fett åter frikänt), är bara totalt fel och missriktat. Skall man gå in och beskatta något så bör det vara kolhydrater, men även det vore fel eftersom jag inte önskar se en sådan styrning från politiskt håll.

Om Danmark genomför en fettbeskattning tror jag befolkningen varken blir sundare, smalare eller friskare. Tvärtom. Fettskräcken kommer att öka och ohälsan likaså som ett brev på posten.

Men det vi alla skall komma ihåg, oavsett hur man äter, är att man inte blir fet av det man äter mellan jul och nyår. Man blir fet av det man äter mellan nyår och jul.

Nåväl, i krönika läser jag bland annat

Enligt uppgift spyr Eyjafjallajökull inte några större mängder koldioxid.

Okej, det låter ju intressant. Men så hittar jag en graf hos Informations is beautiful som visar att koldioxidutsläppen, baserat på förhållandet mellan svavel- och koldioxidutsläpp, bara är ungefär hälften så stora per dag som flygtrafikens utsläpp. Förvisso kan jag inte bara anta att dessa siffror är rätt, men om utsläppsbalansen skulle se ut på det viset så tycker jag nog inte man kan förringa Eyjafjallajökulls utsläpp till att inte vara “några större mängder”. Då kommer vi in i en filosofisk debatt om när “större mängder” verkligen blir “större mängder”. Är hälften av något annat, som man anser är stort, “inte några större mängder”? Allt är ju relativt. Jag tycker nog att både 150000 och 300000 är ganska stora tal, och det skiljer en faktor 2, vilket i mina tankebanor är ganska liten skillnad… alltså borde både vulkanutbrottet och flygtrafiken inte tillföra “några större mängder” koldioxid, eller så borde man istället säga att båda tillför ganska mycket. Jag ser ingen möjlighet att gränsen för “större” och “mindre” går mellan dessa två belopp när skillnaden är så liten. Däremot kan man ju utan problem notera och glädjas åt (om än av fel anledning) att nettoutsläppen minskar med 50000 ton per dag, vilket ligger i storleksordningen 0,5% av EU-staternas totala CO2-utsläpp.

I övrigt händer det mycket spännande nu med stora visioner för framtiden. Dessvärre tar det en hel del tid varför jag inte hunnit skriva några nya inlägg på länge. Förhoppningsvis har ni, mina trogna läsare, förståelse för detta.

Samtidigt som snön vräker ner över riket uttrycker statsminister Reinfeldt en viss oro över att landets mer befolkade delar nästan brakat samman av vintervädret (eller “vinterkrisen” som rubriken i notis lyder). Ja, jag ställer mig också frågan hur det har gått till. Snö är inget ovanligt på vintern hos oss, även om det har kommit en hel del. Har samhällsapparaten redan ställt in sig på ett klimat som liknar det som möjligen kan tänkas infinna sig om 90 år? Det märks inte minst på snöröjningen som under januari lyste starkt med sin frånvaro och alla de tak som rasat de senaste veckorna. Skulle vara intressant att se en korrelation mellan takkollapser i söder kontra norr som funktion av snömängd – självklart justerat för befolkningstäthet.