Kajakpaddling i isiga vatten. Bild från Luleå kommun.

Några norrmän har fått cirka 1 miljon norska kronor för att paddla kajak till Nordpolen. Syftet med paddlingen är att sätta fokus på hur snabbt isarna smälter i Arktis. Resan är inte forskningsinriktad, mer än att de tar några småmätningar, utan enbart för informationssyfte. Norrmännen är dock inte de första som tänker tanken. Redan 1895 lyckades landsmannen Fritjof Nansen, en av Norges första oceanografer, ta sig med kajak till 86 grader Nord innan han gav upp och vände om. Drygt 110 år senare, nämligen i september 2008, försökte den brittiske äventyraren Lewis Pugh paddla kajak till Nordpolen. Även Pughs syfte var ett jippo för att understryka isens smältande. Ironiskt nog lyckades han bara att ta sig till 81 grader Nord innan han var tvungen att avbryta på grund av allt för mycket is.

Norrmännen har tänkt starta paddlingen på 86 grader Nord, samma breddgrad som Nansen var tvungen att avbryta. På så sätt vill de påvisa att isläget ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för 115 år sedan. Paddlingen är tänkt att genomföras i slutet av juli. Det väcker dock starka reaktioner eftersom det är snudd på bedrägeri att försöka jämföra dessa två paddlingar. Nansen avbröt sitt försök i början av april. Det betyder att han fick avbryta strax efter att smältsäsongen börjat på allvar. Årets expedition startar istället när avsmältningenssäsongen går mot sitt slut. Att ens försöka jämföra dessa två insatser faller mig tämligen groteskt.

Spektaklet att paddla kajak till Nordpolen möts inte med allt för varma känslor från norska forskare. Det är inte bara stora variationer mellan två helt olika säsonger, utan också stora skillnader från till år. Att jämföra ett år med ett annat blir nästan omöjligt i Arktis på grund av det oerhört dynamiska system som området är. Vindar spelar en enorm roll för hur mycket is som kan bildas eftersom det dels kan försvåra bildandet, men också förflytta runt isen samt packa ihop den på olika ställen. Det har tidigare uppmärksammats att isutbredningen i Arktis faktiskt kanske inte alls är en speciellt bra klimatindikator som vi tidigare trott. Om så är fallet skulle en paddlingsexpedition, som försöker understryka ett problemområde, helt enkelt vara missriktad och ovetenskaplig.

Nyligen kom det också en studie, som understryker just osäkerheterna med isutbredning och dess koppling till åtminstone antropogen klimatförändring som den enda förklaringen i området kring Nordvästpassagen. När man undersökte olika planktonförekomst i sedimenten fann man starka indikationer på att nordvästpassagen genom de senaste årtusenden varit isfritt åtskilliga gånger. Det är en situation vi nu åter börjar komma i då ett fartyg år 2007 lyckades segla därigenom utan isbrytarassistans. Författarna till studien drar slutsatsen att man inte kan avfärda naturliga variationer i klimatet som en del i vad som sker i området. Om så är fallet blir det mycket intressant att följa hur klimatmodellerna anpassas till en sådan syn.

Målningen "De Windstoot" (Vindstöten) är målad av Willem van de Velde under 1600-talets slut och finns på Rijksmuseum Amsterdam.

Det är väl numera ganska fastlagt att framtiden kommer bjuda på färre stormar i Skandinavien. Åtminstone om man får tro de flesta klimatmodeller. Samtidigt, om man studerar lufttrycksserier framträder ett tydligt mönster som visar att varma perioder varit förknippade med låg stormaktivitet och kalla perioder med förhöjd stormighet. Nu kommer ytterligare en studie som bekräftar dessa observationer.

Den brittiska flottan var noga med att anteckna vind och väder i sina loggböcker ombord fartygen. Genom att samla ihop och sammanställa dessa anteckningar mellan åren 1685 till 1750 fås en tydlig bild över hur stormigheten såg ut under en högst intressant tid av den lilla istiden.

Slutet av 1600-talet är känt för sin ovanliga kyla, även för lilla istiden, i Nordatlanten och Västeuropa. Låg solaktivitet under det så kallade maunderminimat tillsammans med en viss förhöjd vulkanutbrottsfrekvens har länge trott vara de primära orsakerna till kylan. Allt eftersom tiden förflöt började dock värmen återvända, och under 1720- och 1730-talen var det så varmt att man åtminstone i Skandinavien var nära de nivåer vi har idag. Om det faktiskt var så kan man ha en lång diskussion kring eftersom dåtidens temperaturserier inte på långa vägar var standardiserade. Och även om man har försökt kvalitetssäkra serierna kvarstår en del frågor. Oavsett vet vi att det var varmt eftersom nästan alla temperaturserier från den tiden, även om de var betydligt färre till antalet än idag, samstämmigt påvisar en ovanligt varm period strax innan 1700-talets mitt. Det skulle dröja först fram till 1930-talet, eller till och med 1990-talet i vissa fall, innan det blev varmare. Studien visar också att den storskaliga atmosfärscirkulationen favoriserade västliga vindar, det vill säga mer maritimt klimat, under denna värmeperiod. Det betyder att mer vindar kommer från väst och för in lite fuktigare och mildare luft över Europa. Motsatsen är när kontinentalt klimat får fäste, vilket betyder kallare och torrare luft från nordöst.

Så hur avspeglar denna temperaturväxling vindarna som antecknades av kaptenerna ombord flottans fartyg? Precis som tidigare studier verkar stormigheten avtagit när det blev varmare och 1730-talet var det minst stormiga årtiondet. De blåsigaste förhållandena rådde under slutet av 1600-talet, vilket sammanfaller med den kallaste perioden. När temperaturen ökar är det framförallt sommarhalvårets vindar som minskar i antal, medan vintern förblir som den varit. Möjligen ökade höststormarna något vid varmare perioder, men på årsbasis såg man en tydlig nedgång.

En möjlig förklaring till varför stormigheten går ner när det klimatet blir varmare kan vara en förskjutning av lågtrycksbanorna. Enligt studier från Östersjöregionen minskar stormigheten även där när det blir varmare. Därför verkar det finnas indikationer på att lågtrycksbanorna tar en ännu nordligare bana. Det vore intressant att veta om det finns studier från de nordligare trakterna av Skandinavien som visar på variationer i stormighet. Minskar stormarna i Engelska kanalen, Nordsjön och Östersjön på bekostnad av ökad stormaktivitet nordpå?

Mmm... jordgubbe...

Hur går det egentligen med jordgubbsäsongen i år? Inför varje midsommar upprepas samma mönster, och varje år är det kris i gubblandet. Antingen är det för få jordgubbar då det varit kallt eller för torrt, alternativt för få jordgubbar om säsongen startat för tidigt.

I år har det varit kallt vilket gjort att växtsäsongen kommit igång lite senare än normalt, men också gett köldskador på vissa växter. Men jordgubbar blir det till midsommar ändå. Så här har det sett ut sedan 2003*:

• 2003. Ont om svenska jordgubbar (DN, 17 juni). Kall vinter och regnig vår gav mindre skörd än normalt.
• 2004. Brist på jordgubbar till midsommar (SR, 19 juni). Kallt och regnigt väder gjorde att jordgubbarna inte mognade i tid.
• 2005. Ont om jordgubbar till midsommar (SDS, 10 juni). Sommaren började kallt och regnigt vilket riskerade att ge mindre skörd än vanligt om inte värmen infann sig. Gott om gubbar till midsommar (SDS, 23 juni) Ja, värmen kom tydligen…. men det hjälpte bara jordgubbsproduktionen i Skåne. Övriga landet led av försenad jordgubbssäsong.
• 2006. Värme ger jordgubbar till midsommar (SVT, 17 juni) Våren var väldigt kall i stora delar av landet, vilket försenade växtsäsongen en hel del. Jordgubbarna riskerade att inte hinna mogna i tid.
• 2007. Jordgubbarna slut till midsommar (SVD, 3 maj) Varm vinter och vår gav ovanligt tidig skörd, och man trodde att jordgubbarna skulle ta slut (i själva verket blev säsongen längre än normalt).
• 2008. Jordgubbar till midsommar (DN, 24 maj) Södra Sverige fick fart på sina odlingar i tid, även om regnbrist var ett litet hot. I Östersgötland fördröjdes säsongen något på grund av kyla, men ingen brist på midsommar ändå.
• 2009. Brist på svenska jordgubbar i sommar (SR, 10 juni) Några sena frostnätter slog ut delar av produktionen.
• 2010. Jordgubbar till midsommar (GP, 30 maj) Kall vår gör att många jordgubbar har frostskador och att de är små samt kan bli något dyrare än andra år – dock ingen brist.

UPPDATERING 21/6-10: Nya uppgifter pekar på brist på jordgubbar i till midsommar; Jordgubbskris i midsommar. Kalla våren försenar jordgubbarna med över två veckor.

Vår fascination för midsommarjordgubbar borde egentligen kunna ge stoff för minst en hel avhandling.

_{* Information för åren 2003-2007 baseras på en äldre text jag skrev på Klimatbloggen.}

Även om Östersjön är det mest övervakade havsområdet i världen finns det inga jättelånga tidsserier för flodtillförseln. Uppskattningar för hela Östersjön finns från 1901. Med start år 1950 finns mer områdesspecifika siffror. Genom att koppla dessa observationer med rekonstruerad lufttemperatur och tryck i Östersjöområdet kan vi expandera serien hela vägen tillbaka till 1500-talet.

Östersjöns flodtillförsel rekonstruerad från år 1500 till 1995 (svart linje). De grå fälten markerar osäkerhetsintervall. Röd linje visar observationer mellan 1901 och 1995. Man ser tydligt de stora årliga variationerna i färskvattentillförseln. Klicka på bilden för en större version.

Resultaten visar att Östersjöns flodtillförsel inte är homogen i varken tid eller rum. Inom Östersjöregionen är det olika mekanismer som styr flodtillförseln beroende på vart man är. I norr har vindarnas riktning större betydelse medan det i söder är lågtryckens styrka som spelar störst roll. För Finska viken är det ännu mer komplicerat eftersom variationer där dämpas kraftigt av de stora sjöarna Ladoga och Onega.

I medeltal rinner 15000 m3/s färskvatten till Östersjön med stora variationer över året. Mest vatten rinner i floderna under senvåren eller tidiga sommaren då vårfloden i norra regionen pågår. Då frigörs stora mängder vatten som lagrats under vintern och våren i form av snö och is.

Även om det egentligen inte skett så mycket på det stora hela med flodtillförseln över 500 år kan man ändå se ett visst mönster på längre tidsskalor. Jag har noterat att ett varmare klimat är mer associerat med ökad avrinning i norra regionen men mindre i söder. Att det blir mer vatten i norr och mindre i söder är något som även klimatmodeller kommit fram till. Så på den punkten är observationer bakåt i tiden och framtidsprognoser för framtiden eniga. Skillnaden mellan modellstudier och mina resultat är att jag finner en större minskning i söder jämfört med i norr under värmeperioder. Det betyder att mina resultat tyder på att totala mängden färskvatten som tillförs Östersjön minskar under varmare klimat. Klimatmodeller å sin sida indikerar det omvända.

Så hur kommer det sig att mina resultat skiljer sig åt från modellstudier? Först och främst bör man komma ihåg att det rör sig om två helt olika metoder; modeller kontra observationer. Det andra man bör ha i åtanke är att modeller gör prognoser för framtiden medan jag undersökt hur det har varit historiskt. Men om inte den storskaliga atmosfärscirkulationen blir fundamentalt förändrad kommer även framtida varmt klimat att ha gemensamma drag med hur det har varit. Utöver det dras både min rekonstruktion och modeller med stora osäkerheter. Mina osäkerheter återfinns främst i de rekonstruerade temperatur- och tryckdata som använts för att sätta upp de statistiska sambanden för flodtillförseln. Modeller å sin sida har stora osäkerheter var gäller nederbörd, vilket i sin tur ger ännu större osäkerheter i flodtillförseln. Att därifrån ta steget över till salthalt kan vara lite vanskligt, men i princip betyder mer färskvatten till Östersjön att salthalten går ner. För mina resultat finns det en osäkerhet hur denna mekanism ser ut, men för modeller fortplantar sig de tidigare osäkerheterna vidare och skapar ytterligare osäkerheter i uppskattningar av framtida salthalt i Östersjön. Vi har dålig kunskap om hur avdunstningen kommer påverkas av ett varmare klimat, eller hur vegetationen stimuleras av ökad koldioxid och högre temperaturer, eller hur jorddynamiken kommer att se ut. Även klimatmodeller saknar dessa mekanismer i sina körningar.

Jag skulle därför vilja säga att vi än så länge har för dålig kunskap för att avgöra om Östersjön i framtiden blir saltare eller sötare. Även vissa klimatmodeller kan under vissa förutsättningar få en ökande salthalt i Östersjön, även om majoriteten får en minskad salthalt. Det behövs alltså mer forskning i denna fråga för att utreda mer hur flodtillförseln påverkas av ett förändrat klimat. Mitt bud är dock att Östersjön riskerar att bli saltare i framtiden om klimatet kommer bete sig på ungefär samma sätt som det har gjort under tidigare värmeperioder.

Om Östersjön blir saltare, eller sötare, får det konsekvenser på ekosystemet. Eftersom det inte finns några specifika brackvattenarter kommer en saltare Östersjö att innebära en möjlighet för marina arter, som gillar salt, att tränga längre in i Östersjösystemet samtidigt som färskvattenarterna, som ogillar salt, får se sina områden kraftigt minskade. Socioekonomiskt kan det få konsekvenser för yrkesfiskarna. På Östkusten kan de behöva gå efter andra arter, och eventuellt omtänka sina fångsmetoder – men det gäller oavsett om det blir saltare eller sötare i Östersjön. Ett annat problem med saltare Östersjö är att syresituationen riskerar förvärras ytterligare. Högre salthalter gör det svårare för nya inflöden att ske. Rent teoretiskt skulle det alltså också kunna förvärra algblomningarna under sommaren. Men nu är vi långt utanför min artikels ram, och spekulationer är sällan fruktbart. Här behövs en rad fler artiklar för att komma vidare med denna problematik.

Artikeln finns att tillgå som pdf vid förfrågan.

UPPDATERING 21/5: Nyheten finns nu i SvD, SR Östergötland, SR Vetenskapsradion och SVT (eg. TTs notis)

I de inledande styckena är texten bombastisk som om hela världen håller på att gå under. Att det är den sittande regeringens fel är det ingen tvekan om, för som politikerna skriver:

Medan statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att inget göra smälter isarna.

Jag måste medge att jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste den meningen, för inte kan de väl mena allvar? Hade isarna inte smält om Mona var statsminister? Vad hade Mona gjort annorlunda. Att inbilla sig att de rödgröna skulle vara bättre för miljön eller klimatet är knappast troligt. Bara för att man har ordet “grön” i sitt koalitionsnamn, eller en medlem med ordet “miljö” i titeln, betyder inte ett skvatt. Nä, det betyder ungefär lika mycket som Folkpartiet har bäst politik för folket.

Visst kanske Mona Sahlin har andra synpunkter på vissa frågor, men jag tror knappast klimatförändringarna i världen hade varit annorlunda med henne som statsminister. Isarna hade smält och hon hade farit runt på lika många klimatmöten som Fredrik. Sossarna kan bara inbilla sig, men som politiker verkar de snarare ha en religiös övertygelse än att vara förankrade i verkligheten.

Artikeln är också komisk i den mening att den bygger upp ett scenario om gigantiska förändringar i världen med massflykt som följd. Och som svar på det vill politikerna starta bilpooler. Proportionerna hänger inte riktigt samman. Det är en sak att försöka få till stånd internationella klimatavtal för att minimera risken med antropogena klimatförändringar – det har Fredrik deltagit i och det kan eventuellt Mona också få delta i om hon nu skulle vinna valet i höst. Men att några politiker startar bilpooler i ett litet land, som står för ytterst liten del av koldioxidutsläppen och dess ekvivalenter, är inte helt samma sak. Visst, många bäckar små, men i debattartikeln verkar det handla om att Sverige skall rädda världen… som vanligt. Sverige skall vara världens miljösamvete. Låt oss bli realister istället. Just nu är det viktigare att samla världen för åtgärder än att pajkasta för att vinna ett val i höst. Med bilpoolerna kommer isen fortsätta smälta oavsett hur mycket eller lite Fredrik, Mona eller vem som än blir statsminister i höst gör.

I bästa fall kan dessa bilpooler stilla några personers klena klimatsamvete, men någon bromsning av klimatförändringarna är det inte ens i närheten tal om.

När den första expeditionen genomfördes för cirka en månad sedan, då isen höll på att smälta bort, upptäckte man att isbrytarens motorer virvlade upp massor av döda borstmaskar till ytan. Förvisso är det bara sju meter djupt på stället, men dessa djur sitter normalt relativt hårt fast i bottnen och virvlas sällan upp. Då mängder av borstmaskar plötsligt virvlades upp till ytan insåg man snabbt att något var fel.

Syremätningar visade också att vattenpelaren var starkt skiktad och att en halvmeter av vattnet direkt ovanför sedimenten var syrefattig (hypoxisk). Definitionsmässigt brukar det innebära att syreinnehållet understiger 2 milliliter syrgas per milliliter vatten. Vid den gränsen får högre organismer svårt att klara sig, bortsett från musslor som kan gå i en form av dvala under ett par veckor innan det blir kris. Skulle det nu visa sig att syrebristen spridit sig till stora delar av fjorden kan det medföra problem senare i år för fiske, fåglar och annat som livnär sig på vad havet har att erbjuda.

Syrebrist efter en vinter är inte vad Limfjorden normalt brukar ha, åtminstone inte de senaste åren. Det beror på att is sällan lägger sig så tjock eller så länge i fjorden. Är havsytan fri från is kan vinden utan större besvär blanda hela vattenkolumnen och på så sätt syrsätta fjorden, ty det är ju bara sju meter djupt. Ett lager med is isolerar vattenmassan från atmosfären och syre förbrukas snabbt om mängden organiskt material är stort. Vi har ett lika aktuellt exempel här hemma. Byfjorden utanför Uddevalla, där jag arbetar med ett experiment att syrsätta på artificiell väg, har också ovanligt lite syre kvar efter vintern. Normalt ligger oxyklinen, det vill säga gränsen mellan syresatt och syrefattigt vatten, vid fjordens tröskeldjup på cirka 15 meters djup.

Provtagningar vid den senaste expeditionen i mitten av mars visade dock att syrenivåerna var ovanligt låga redan vid fem meters djup och att oxyklinen låg över tröskeldjupet. Denna förändring skedde relativt snabbt då isen lade sig och förhindrade vertikal omblandning. Man kan ju notera att konvektionen (vatten som sjunker på grund av ökad densitet – i detta fall på grund av avkylning) under januari var stor eftersom isen då försvann under 2-3 veckor då isbrytning började och vinden exporterade all is ut ur fjorden. Konvektionen blandade ner mycket syre till tröskeldjupet och de översta 10 metrarna var mättade. Två månader senare var syret i princip borta.

För Byfjorden har det inte den stora betydelsen om syrebristen blir lite värre eftersom den fjorden är kroniskt anoxisk (avsaknad av syre, definierat som 0 milliliter syrgas per milliliter vatten) i djupvattnet, och har så varit i tusentals år. Men för Limfjorden, som är periodvis hypoxisk, är det en katastrof för ekosystemet. Det är redan känsligt och har svårt att återhämta sig och ytterligare perioder med syrebrist slår ut olika arters bestånd för lång tid. Borstmaskarna är förmodligen inga problem som sådant eftersom deras larver lätt sprider sig, men värre blir det för organismer högre upp i näringskedjan.

För att vara lite petig så finns det en passage jag dock inte köper i pressreleasen:

Temperaturerne har de seneste 10 år været væsentlig højere end i 1920-40erne og det er derfor nærliggende at antage, at i hvert fald nogle af de mange nye fiskearter er kommet til som følge af øgede havtemperaturer.

Med ett sådant uttalande tycker jag man går lite över gränsen, även om det är varmare vatten som kommit upp i Nordatlanten. Temperaturen på Grönland har inte varit väsentligt högre de senaste årtiondet än det var under första halvan av 1900-talet. Däremot är det ungefär lika varmt nu som då, vilket temperaturgrafer från danska meteorologiska institutet tydligt visar. Kanske är det bara jag, men biologer tenderar att snabbare hoppa till klimatförändringar som förklaringsmodell än vad andra naturvetare gör. Men det är ju en bisak, det är kul att grönlänningarna i framtiden kan få ett bättre fiskeri med fler arter att fånga. Bra för deras ekonomi nu när de åter börjar driva frågan att bli självständiga från Danmark.

Varma (röda streck) och kalla (blåa streck) klimatperioder samt modellerad maximal isutbredning i Östersjön sedan år 1500.

Klimatet varierar fram och tillbaka mellan kalla och varma perioder, men vad är egentligen det läge som är mest stabilt? För att ge lite ljus på den frågan kan man titta på två studier från havsklimatgruppen, där jag var medlem som doktorand. I den ena studien undersöktes långa tidsserier och temperaturrekonstruktioner för vinterklimatet i Östersjöregionen, och i den andra studien modellerades maximala isutbredningen i Östersjön. Resultaten pekade tydligt på att vi på bara 500 år haft många och snabba skiften i vinterklimatet. Hela 15 gånger har vi växlat mellan kalla och varma perioder. Vissa perioder är långa, andra är korta. Det som dock är viktigt att lyfta fram är karaktären på de olika perioderna. En kall period har stor årlig variation medan en varm period har mycket liten årsvariation. Det betyder att kalla perioder är betydligt mindre stabila, och svåra att förutsäga, än varma perioder. Att det är så märks inte minst i maximala isutbredningen, som är en mycket god indikator på den integrerade vintertemperaturen i Östersjöregionen. Kalla perioder har många vintrar med svåra eller extremt svåra islägen samtidigt som även milda vintrar inträffar med regelbundenhet. Varma perioder å sin sida har ungefär lika mycket isutbredning varje vinter, medan enstaka svåra (eller mycket milda) isvintrar kan inträffa då och då.

Tre extraordinära värmeperioder har inträffat de senaste 500 åren; 1720-1730-talen, 1930-talet och nutid (från 1990). Alla dessa tre är jämlika i temperatur under vinterhalvåret samt lika milda isvintrar. Uppvärmningshastigheten per årtionde är också ungefär densamma under dessa perioder. Under denna tid var klimatet väldigt stabilt och isläget någorlunda lätt. Som du kanske märkt själv har isvintrarna på senare år varit ganska milda, varför årets isvinter kommit som en stor chock – trots att den är relativt normal statistiskt sett. Som motsats har vi 1800-talet, som var det kallaste århundradet sedan år 1500. Temperaturmätningar började i större skala ungefär då den kalla perioden tog slut och övergick i nuvarande värmeperiod, varför uppvärmningen från slutet av 1800-talet fram till det varma 1930-talet ter sig ganska våldsam trots att den är ganska normal. Under 1800-talet var isläget ovanligt svårt och svåra isvintrar inträffade med en regelbundenhet på vart 3-5 år. Gemensamt för perioderna är dock att de kommit till ett avslut väldigt abrupt. Det har inte varit någon långsam avkylning eller uppvärmning. Istället har en klimatperiod avlöst en annan nästan från ett år till ett annat. Klimatet hoppar alltså snabbt och kraftigt mellan ett varmt och ett kallt läge, vilket kan bjuda på en del överraskningar. Om det enda är att föredra framför det andra, sett ur klimatperspektiv, är subjektivt.

Foto från dmi.dk

December, januari och februari är de tre klassiska vintermånaderna. Mars, som vi nu befinner oss i, är en övergångsmånad mellan vinter och vår. I år känns det däremot mest som vinter så här i starten av månaden. Det har kommit till tiden då vi blickar bakåt och summerar de tre månader vi lämnar bakom oss. Det har inte undgått någon att det varit kallt på alla håll och kanter i Skandinavien. Snön vräkte ner i hela Sverige från jultid till mitt-februari, och säkert kommer lite mer snö på sina håll i några veckor till. SMHI har beräknat vintertemperaturen på några olika platser, och det ser ut som om man behöver gå tillbaka till mitten av 1990- eller 1980-talet för att hitta en lika kall vinter. Det har sannerligen varit till glädje för många, även om jag personligen är allvarligt trött på vintern just nu. Vi kan också konstatera att vårt samhälle vant sig av med att kalla och snörika vintrar faktiskt är ett förekommande inslag i vår region. Kanske är det ett tecken på att man tagit ut klimatscenarierna lite i förskott?

Hos våra grannar i väst och öst var det också inte helt oväntat kallt… I Danmark låg temperaturen 2 grader under det normala, och då behöver man gå tillbaka till 1996 för att hitta en kallare vinter. I Norge låg temperaturen 2,5 grad under det normala, vilket ger vintern en elfteplats i ligan för kallaste vintrar. I Finland behöver man gå tillbaka till vintern 1987 för att hitta kallare temperaturer, och i Storbritannien skall man hela 30 år tillbaka för att hitta något likvärdigt. Generellt för de nordiska länderna gäller dock att de nordligaste delarna har haft det något varmare än i söder… regeln gäller inte Danmark.

Nu är det “bara” issäsongen kvar att avsluta, vilket bör ske de kommande veckorna. Jag är spänd på att se vad maximala isutbredningen slutar på.

Samtidigt som snön vräker ner över riket uttrycker statsminister Reinfeldt en viss oro över att landets mer befolkade delar nästan brakat samman av vintervädret (eller “vinterkrisen” som rubriken i notis lyder). Ja, jag ställer mig också frågan hur det har gått till. Snö är inget ovanligt på vintern hos oss, även om det har kommit en hel del. Har samhällsapparaten redan ställt in sig på ett klimat som liknar det som möjligen kan tänkas infinna sig om 90 år? Det märks inte minst på snöröjningen som under januari lyste starkt med sin frånvaro och alla de tak som rasat de senaste veckorna. Skulle vara intressant att se en korrelation mellan takkollapser i söder kontra norr som funktion av snömängd – självklart justerat för befolkningstäthet.