Den nordiska språkförvirringen i Danmark
Jag har inget emot Danmark eller danskarna på något sätt, det är ett fantastiskt land och folk på många sätt… och jag är ju nästan i praktiken bosatt där. Men, nu får de ta och ge sig i sin förvirring om svenskar och norrmän. Flera gånger har jag stött på danskar som frågat om jag är norsk. Nog för att jag är Västsvensk och kan ha vissa dialektala drag (även om jag anser mig själv prata rikssvenska), men så svårt borde det väl ändå inte vara för danskar att höra skillnad på svenska och norska?! Men uppenbarligen är det så. Många danskar har av någon underlig anledning svårt för att skilja på svenskan och norskan, trots att dessa två språk ligger längre från varandra släktmässigt än vad danskan och svenskan gör. Även danska vänner till mig har vid ett flertal gånger vittnat över hur de i olika situationer stött på irriterande svenskar. När jag bett dem återge konversationen har det visat sig snarare handla om norrmän (inte alla gånger, men ibland). Det är fullt förståeligt att människor utanför den germanska språkgruppen kan ha svårt att identifiera oss nordbor korrekt. Att inte danskarna kan det ibland är lite skrämmande. Jag skall inte gå allt för hårt fram, för det finns säkert många svenskar som inte kan skilja på danska och norska också, speciellt när man inte varit i kontakt med språken i någon större omfattning… men när det är ens vänner som inte kan avgöra om någon pratar svenska eller norska, trots att de känner mig och kan ha mitt språk som referenspunkt, så känns det lite illa. Nog för att danskarna lärde norrmännen att stava och svenskarna lärde dem hur man skulle uttala orden (skämtsamt sett), men vårt lilla äktenskap med Norge tog faktiskt slut för nästan 105 år sedan.
