För att vara lite petig så finns det en passage jag dock inte köper i pressreleasen:

Temperaturerne har de seneste 10 år været væsentlig højere end i 1920-40erne og det er derfor nærliggende at antage, at i hvert fald nogle af de mange nye fiskearter er kommet til som følge af øgede havtemperaturer.

Med ett sådant uttalande tycker jag man går lite över gränsen, även om det är varmare vatten som kommit upp i Nordatlanten. Temperaturen på Grönland har inte varit väsentligt högre de senaste årtiondet än det var under första halvan av 1900-talet. Däremot är det ungefär lika varmt nu som då, vilket temperaturgrafer från danska meteorologiska institutet tydligt visar. Kanske är det bara jag, men biologer tenderar att snabbare hoppa till klimatförändringar som förklaringsmodell än vad andra naturvetare gör. Men det är ju en bisak, det är kul att grönlänningarna i framtiden kan få ett bättre fiskeri med fler arter att fånga. Bra för deras ekonomi nu när de åter börjar driva frågan att bli självständiga från Danmark.

Temperaturprofil från Byfjorden kl 1800 den 8 mars 2010. Klicka på bilden för att komma till realtidsmätningarna för senaste profilen.

Isarna börjar bli svaga, skriver Bohusläningen. Ja, isarna på västkusten alltså, speciellt dem utanför Uddevalla. Den senaste tidens töväder, om än med minusgrader på natten, har försvagat isarna ganska mycket. Enligt SMHIs iskarta är istjockleken cirka 20-35 cm utanför Uddevalla. Trots det stämmer jag starkt in i varningen. I mitt nuvarande postdokprojekt har vi sedan november en mätstation som var tjugonde minut mäter vattenkolumnen i Byfjorden utanför Uddevalla. När det var som kallast gjorde konvektionen i vattnet att temperaturen snart sjönk till nollgradigt, eller strax därunder (saltvatten har ju en lägre fryspunkt) ner till knappt 10 meters djup. De två senaste veckorna har dock temperaturen börjat öka igen eftersom varmare vatten från 15-20 meters djup tagit sig närmre ytan. Istället för någon minusgrad på tre meters djup är det nu frågan om 2-3 plusgrader, och det fortsätter öka. Det äter upp isen underifrån ganska snabbt. Det värsta skräckexemplet är nog Gullmarn utanför Lysekil vars tjocka islager kan spricka upp och försvinna på några få timmar om det gamla varma sommarvattnet kommer upp till ytan.

Är du intresserad av att veta mer om vårt projekt i Byfjorden, eller vill se våra mätningar i realtid är du välkommen att besöka projektsidan. Snart börjar vi pumpa också.

För vissa handlar en gasledning bara om politik, och det kan det säkert göra. Men för Östersjöns del innebär projektet stora framsteg i vår datainsamling. Inte minst kan ytterligare faror dokumenteras mer precist och glömda, anonyma vrak återupptäckas. Några oroar sig för havsmiljön skall bli sämre med en ledning. Visst finns det fog att befara det eftersom vi inte vet något om bottenförhållandena, men om man inte genomför en grundlig undersökning av bottnarna, när skall vi då få veta om det finns havsmiljörisker där nere? Det lär knappast dyka upp en magisk karta någonstans som visar vart alla problemområden finns, och jag tror inte Östersjöländerna går samman och finansierar en kartering. Någon måste göra det förr eller senare, och nu får vi en snutt gjord. Det tackar vi för.

Varma (röda streck) och kalla (blåa streck) klimatperioder samt modellerad maximal isutbredning i Östersjön sedan år 1500.

Klimatet varierar fram och tillbaka mellan kalla och varma perioder, men vad är egentligen det läge som är mest stabilt? För att ge lite ljus på den frågan kan man titta på två studier från havsklimatgruppen, där jag var medlem som doktorand. I den ena studien undersöktes långa tidsserier och temperaturrekonstruktioner för vinterklimatet i Östersjöregionen, och i den andra studien modellerades maximala isutbredningen i Östersjön. Resultaten pekade tydligt på att vi på bara 500 år haft många och snabba skiften i vinterklimatet. Hela 15 gånger har vi växlat mellan kalla och varma perioder. Vissa perioder är långa, andra är korta. Det som dock är viktigt att lyfta fram är karaktären på de olika perioderna. En kall period har stor årlig variation medan en varm period har mycket liten årsvariation. Det betyder att kalla perioder är betydligt mindre stabila, och svåra att förutsäga, än varma perioder. Att det är så märks inte minst i maximala isutbredningen, som är en mycket god indikator på den integrerade vintertemperaturen i Östersjöregionen. Kalla perioder har många vintrar med svåra eller extremt svåra islägen samtidigt som även milda vintrar inträffar med regelbundenhet. Varma perioder å sin sida har ungefär lika mycket isutbredning varje vinter, medan enstaka svåra (eller mycket milda) isvintrar kan inträffa då och då.

Tre extraordinära värmeperioder har inträffat de senaste 500 åren; 1720-1730-talen, 1930-talet och nutid (från 1990). Alla dessa tre är jämlika i temperatur under vinterhalvåret samt lika milda isvintrar. Uppvärmningshastigheten per årtionde är också ungefär densamma under dessa perioder. Under denna tid var klimatet väldigt stabilt och isläget någorlunda lätt. Som du kanske märkt själv har isvintrarna på senare år varit ganska milda, varför årets isvinter kommit som en stor chock – trots att den är relativt normal statistiskt sett. Som motsats har vi 1800-talet, som var det kallaste århundradet sedan år 1500. Temperaturmätningar började i större skala ungefär då den kalla perioden tog slut och övergick i nuvarande värmeperiod, varför uppvärmningen från slutet av 1800-talet fram till det varma 1930-talet ter sig ganska våldsam trots att den är ganska normal. Under 1800-talet var isläget ovanligt svårt och svåra isvintrar inträffade med en regelbundenhet på vart 3-5 år. Gemensamt för perioderna är dock att de kommit till ett avslut väldigt abrupt. Det har inte varit någon långsam avkylning eller uppvärmning. Istället har en klimatperiod avlöst en annan nästan från ett år till ett annat. Klimatet hoppar alltså snabbt och kraftigt mellan ett varmt och ett kallt läge, vilket kan bjuda på en del överraskningar. Om det enda är att föredra framför det andra, sett ur klimatperspektiv, är subjektivt.

Foto från dmi.dk

December, januari och februari är de tre klassiska vintermånaderna. Mars, som vi nu befinner oss i, är en övergångsmånad mellan vinter och vår. I år känns det däremot mest som vinter så här i starten av månaden. Det har kommit till tiden då vi blickar bakåt och summerar de tre månader vi lämnar bakom oss. Det har inte undgått någon att det varit kallt på alla håll och kanter i Skandinavien. Snön vräkte ner i hela Sverige från jultid till mitt-februari, och säkert kommer lite mer snö på sina håll i några veckor till. SMHI har beräknat vintertemperaturen på några olika platser, och det ser ut som om man behöver gå tillbaka till mitten av 1990- eller 1980-talet för att hitta en lika kall vinter. Det har sannerligen varit till glädje för många, även om jag personligen är allvarligt trött på vintern just nu. Vi kan också konstatera att vårt samhälle vant sig av med att kalla och snörika vintrar faktiskt är ett förekommande inslag i vår region. Kanske är det ett tecken på att man tagit ut klimatscenarierna lite i förskott?

Hos våra grannar i väst och öst var det också inte helt oväntat kallt… I Danmark låg temperaturen 2 grader under det normala, och då behöver man gå tillbaka till 1996 för att hitta en kallare vinter. I Norge låg temperaturen 2,5 grad under det normala, vilket ger vintern en elfteplats i ligan för kallaste vintrar. I Finland behöver man gå tillbaka till vintern 1987 för att hitta kallare temperaturer, och i Storbritannien skall man hela 30 år tillbaka för att hitta något likvärdigt. Generellt för de nordiska länderna gäller dock att de nordligaste delarna har haft det något varmare än i söder… regeln gäller inte Danmark.

Nu är det “bara” issäsongen kvar att avsluta, vilket bör ske de kommande veckorna. Jag är spänd på att se vad maximala isutbredningen slutar på.

Dumpnings- och riskområden för kemiska stridsmedel.

Våra hav ruvar på många hemligheter. Östersjön, som genom alla tider varit en perfekt dumpningsplats, har fått sin beskärda del. Östersjön är världens mest övervakade, och bäst kända hav, då vi i norra Europa genomfört expedition på expedition i Östersjön sedan 1870-talet, inrättat månatliga övervakningsprogram för vattenkvalité, sonderat batymetrin på millimeternivå (om än hemligt på svenskt vatten) och detaljerat beskrivit avrinningsområdet. Ändå är det inte nog. Vi har på senare tid fått lära om att Ryssland eventuellt dumpade stora mängder krigsmateriel under 1990-talet, hur vrak runt våra kuster utgör ett miljöhot och hur rent hälsovådliga ämnen, i detta fall arsenik, bara “sopades bort” under vattenytan. Lägg därtill att man gärna vill bygga en gasledning genom Östersjön. Vi vet alltså enormt mycket om Östersjön, och dessa är bara några av de få faror som lurar under vattenytan, ändå vet vi nästan ingenting. Nu är hög tid att satsa resurser för att grundligt undersöka Östersjön så vi vet vad där finns, varför det finns, hur vi hanterar det och hur vi skall förvalta det. Men med tanke på vad vi redan vet om Östersjön kan man ställa sig frågan i ett större perspektiv; vad finns då inte ute i öppna världshaven där det i praktiken är omöjligt att hålla koll? Som ofta sagts av andra så vet vi förmodligen mer om månens baksida än världshaven (om jag inte minns fel är första kartan av månens baksidan faktiskt äldre än första kartan av havens botten – 1967 för månen, 1977 för haven).

Maneter är ett slags havsdjur som överallt låg och flöt i vattnet utanför Kosteröarna. Jag såg stora mängder av dem flytandes i vattnet längs hela Bohuslän. För utlänningar och andra som vistas vid havet är de välkända, men för dem som inte haft tillfälle att se maneter vill jag som kortast nämna något om dem. Storleken på detta djur är ordinärt, som en knytnäve. Ibland större, ibland mindre. Till sin skepnad är den rund, den översta sidan upphöjd och den undre sidan, som vetter mot vattnet, något ojämn och urgröpt. Mitt på är den tjock, men åt alla sidor runt blir det tunnare mot kanten. Till sin färg är den brun eller genomskinlig. På undersidan är det något vitt som ser ut som fågeltarmar. Jag vet inte hur jag skall förklara det med bättre ord, men det ser ut som man stjälpt nyss uppkokat lim, som knappt hunnit stelna, ur limpannan och ner i vattnet, och på undersidan sitter något vitt som ser ut som fågeltarmar. Då det blåser från havet flyter många av dessa djur i land. Är det klart och solsken ger de en glans som om havet vore fullt av stjärnor. Maneter är av det slags djur som bara har liv, rörelse och känsel. Den har inte ögon, öron, lukt- eller smaksinne, men då den har liv, rörelse och känsel måste den placeras i djurriket av samma orsaker som skogssnigeln, bläckfisken, snäckan, musslan och andra liknande skapelser som där har sin hemvist. Att maneten är ett djur med liv visste även fiskarna här på orten som berättade hur den andades; hur den som en lunga stundom utvidgade sig, stundom drog ihop sig – även om havet och vädret var så stilla att inte en fjäder rörde sig på vattnet. Fiskarna kallar djuret för manet, ett ord som jag tror härstammar från magnet. Då jag frågade fiskarna om namnet på varelsen svarade de:

Vi kallar den manet och det är vår tro att den är av vår Herre ålagd att ligga i sjön och dra till sig allt det som är ont och förgiftar vattnet.

En underlig egenskap detta havsdjur är att om det går sönder och kommer i kontakt med händer eller någon annan del av kroppen svider det i början kraftigt, som om man höll handen, eller den del av kroppen maneten var i kontakt med, i eld. Har man skabb eller något annat sår på händer eller annat ställe, och maneten kommer däri blir svedan långt större. Lägger man det i sår med dödkött gör det ingen skada, ut rensar bort dödköttet med stor sveda. Inga blåsor uppstår på den kroppsdel eller plats där maneten varit i kontakt. Så fort de blir torrt försvinner svedan. Fiskare är därför mycket varsamma när de hanterar sina nät så att manetrester inte kommer på händerna. Fiskarna är också uppmärksamma på att ingen del av maneten fastnar på kroken eller agnet när de fiskar, för om maneten kommer därpå tar fisken inte kroken så länge det finns något kvar därpå. Får man manet på stora delar av kroppen kommer en sådan sveda att man blir galen. För att understryka detta vill jag berätta två historier:

En gammal gubbe här på Koster berättade för mig att han i sin barndom tillsammans med en annan gosse hade simmat i havet. Vi detta tillfälle råkade hans kamrat få en manet över kroppen. Så snart gossen kom ur vattnet och började torka uppstod en sådan sveda att han ropade som om han var besatt. För att lindra smärtan band gossens far honom med ett rep och sänkte honom i brunnen med vatten upp till huvudet. Så länge han var i vattnet kände han ingen större pina, men då han kom upp började det åter att svida. Så småningom när han var ganska avsköljd och började bli torr försvann svedan.

På samma sätt berättas om en skräddare som också råkade illa ut. Han kom från landet ner till kusten för att sy kläder. Han var full med skabb och det kliade över hela hans kropp. Han frågade vad man skulle använda mot detta. En lustigkurre gav honom rådet att han bara behövde smörja hela kroppen med maneter så skulle klädan försvinna. Skräddaren, som tyckte det lät bra med en sådan kur följde rådet, klädde av sig alla sina kläder och smorde in sig över hela kroppen. Knappt hade han hunnit smörja sig förrän det började torka och han fick en sådan smärta att han ropade som om han var rasande. Smärtan blev allt värre och han visste inte vad han skulle ta sig till, utan sprang med hiskligt skrik och rop naken omkring. När han sprungit runt på sådant sätt uti backarna, och maneten äntligen torkat, försvann svedan och skräddaren kom till sitt förstånd igen. Man vet inte om han med denna metod slapp av skabben, men man vet att han inte kommer försöka med något liknande igen.

Fjällbacka från ovan. Gudmundsskäret är den lilla ön rakt väster om den stora bryggan.

I alla tider har befolkningen i Östersjöområdet märkt att marken långsamt flyttar sig under deras fötter. Hällristningar, som en gång höggs i sten vid vattenbrynet, återfinns idag flera kilometer in i landet. Hela städer, som en gång grundades vid havet, har fått flytta flera mil för att åter få en fungerande hamn (exempelvis Luleå och Vasa). Havet tycktes sjunka undan. Problemet engagerade de flesta av de svenska vetenskapsmännen under 1600- och 1700-talet och en bitter strid med kyrkan utkämpades. Från vetenskapligt håll hävdades det att vattnet sjönk undan, så kallad vattuminskning. Teorin var att vattnet antingen försvann genom stora hål på havets botten eller att växter tog upp vattnet, vilket bildade mulljord, som därmed torrlade haven. Från prästerskapet drevs tesen att havsytans minskning tydligt bevisade syndaflodens existens så som Bibeln föreskrev. Nu skall man komma ihåg att många vetenskapsmän också var präster, så därför var de ofta anhängare av båda teorierna. Det kan tyckas uppenbart för oss idag att det faktiskt handlar om landhöjning, inte vattenminskning, eftersom vi nu har kommit mycket längre i vår förståelse av vår jord. Men visst är det lätt att förstå hur de tänkte för några hundra år sedan, för om man inte känner till istidernas nedtryckande verkan på marken är det mycket svårt utan moderna redskap att avgöra om havet sjunker undan eller om landet höjer sig. Det är lättare att förhålla sig till minskande vattenmängder snarare än stigande land.

På Västkusten har landhöjningen minskat i omfattning eftersom istäcket försvann från området tusentals år innan norrlandskusten, där man idag upplever snabbats landhöjning, blev isfri. Ändå spelade det en viktig roll, enligt sägen, när Bohuslän konverterade från katolicismen till den lutherska läran. Ett kyrkligt drama utspelade sig i Kville socken i Fjällbacka år 1590. Händelsen skrevs ner av Pehr Kalm som under 1740-talet reste i området och är väl värd att läsa. Jag har försökt mig på att “översätta” berättelsen till något mer modernt språk:

Vattnets minskande i Västerhavet kan man se av Gudmundsskäret, en liten klippa på lagom många kvadratmeter, som ligger mitt i sundet utanför Fjällbacka. Vid normalt vattenstånd når Gudmundsskäret drygt en halvmeter över vattenytan men har fram till nyligen stått under vattnet och varit okänd. För cirka 200 år sedan fick man av en tillfällighet kännedom om det. Klockaren i Kville var en 76-årig man, och han berättade följande för mig: Den siste påvliga prästen i Kville hette Gudmund. Den danske kungen beslutade att den lutherska läran skulle införas varpå en luthersk präst från Christiania (numera Oslo) skickades hit. Vid sin ankomst informerade han Gudmund om varför han hade kommit. Gudmund önskade då att den kommande söndagen få hålla en avskedspredikan, vilket godkändes av den nye prästen. På söndagsförmiddagen predikade Gudmund om att den katolska tron var den rätta. Han bad också herren om ett tecken som visade att denna lära var den förnämsta. På eftermiddagen predikade den nye lutherska prästen. Hans namn var Gude Giedde. När predikan var slut sa Gude att även han tänkte be om ett tecken från gud på att den lutherska läran, inte katoliscismen, är den rätta tron. Därefter gör sig Gudmund redo för att bege sig av. Han stiger ombord med sin packning på en båt i Fjällbacka tillsammans med två män. Då de hissat upp seglet och kommit ut från hamnen gick de på grund och välte på en klippa som ingen aldrig hade sett förut. Gudmund drunknade, med de båda männen överlevde och blev frälsta. Klippan har sedan den dagen kallats för Gudmundsskäret. När Gude Giedde följande söndag kom för att predika sa han att både han och Gudmund begärt ett tecken från gud, men att gud endast besvarade Gudes bön. Med detta tecken hade gud bevisat att den lutherska läran, inte den katolska, är den rätta enligt Gude. Därpå konverterade stora delar församligen till den lutherska läran.

Berättelsen i “originalspråk” finns att läsa här. Om historien är sann eller inte är svårt att göra, men det är en intressant iakttagelse på hur man på den tiden lätt tog fenomen med till synes enkel och naturlig förklaring och satte i händerna på gud. Att dåtidens människor trodde på prästen och såg det som ett guds tecken att den nya läran var den sanna kan man gott förstå. Gud besvarade ju faktiskt Gieddes bön, eller åtminstone såg det så ut. Idag hade vi nog, oavsett bildningsnivå, knappast dragit samma slutsats. Samhället har, tack och lov, förändrats mycket sedan dess på alla fronter. Inte minst har vi betydligt större frihet till självständigt tänkande, även om jag måste medge att det i vissa frågor kan kännas begränsat än idag.

Så hur slutade egentligen teorin om vattuminskningen? Den fick sig en ordentlig törn i 1747 års riksdag då prästerskapet deklarerade att teorin inte gick att lita på och att den var oförenlig med Bibeln. Det enda man kunde lita på var Herren och den heliga skrift, och där var det bara syndafloden som var godtagbar. Därmed tystnade debatten för ett tag. Religionen hade fått tala. Men i slutet av 1700-talet började det röra på sig igen och man kom med förslaget att vattnet faktiskt inte sjönk – det var marken som höjde sig! Det är en annan, inte helt oproblematisk, historia.

Samtidigt som snön vräker ner över riket uttrycker statsminister Reinfeldt en viss oro över att landets mer befolkade delar nästan brakat samman av vintervädret (eller “vinterkrisen” som rubriken i notis lyder). Ja, jag ställer mig också frågan hur det har gått till. Snö är inget ovanligt på vintern hos oss, även om det har kommit en hel del. Har samhällsapparaten redan ställt in sig på ett klimat som liknar det som möjligen kan tänkas infinna sig om 90 år? Det märks inte minst på snöröjningen som under januari lyste starkt med sin frånvaro och alla de tak som rasat de senaste veckorna. Skulle vara intressant att se en korrelation mellan takkollapser i söder kontra norr som funktion av snömängd – självklart justerat för befolkningstäthet.

Det är kallt och snöigt ute. Kylan har hållit ett grepp om de nordiska landsbygderna sedan mitten av december, och tog verklig fart strax efter jul. Samtidigt vräkte snön ned nästan dagligen två veckor i sträck och snötäcket uppgår på flera ställen till en tjocklek som kan jämföras med alpina förhållanden. Detta har givetvis ställt till problem. I Sverige, där jag kommer ifrån, skulle man kunna tro att vi är mycket mer vana vid kyla. Och visst, det stämmer delvis. I norra Sverige behöver det komma minst en meter innan nordborna ens reagerar, medan det i södra delen av Sverige räcker med en centimeter snötäcke för att landet skall gå i vinterkoma, transporter skall ställas in, arbetsplatser bli folktomma och barnen inte komma till skolan. Vid minsta snöfall dansar långtradare balett på motorvägarna och varje vinter, på gator och torg, bryter folk ben och lårbenshalsar med ljud likt champagnekorkar på nyårsnatten. Mina upplevelser av Danmark är att det är mycket detsamma här.

Att det är kallt och snöigt ute märks tydligt i tidningar, radio och TV där vinterns kyla fått oförtjänt mycket utrymme. Vissa dagar har nästan halvdelen av nyhetsrapporteringen handlat om snö och kyla trots att det på våra breddgrader är något fullständigt normalt på vintern. Skulle man bara följa medierapporteringen om denna vinter skulle man få intrycket att vi aldrig haft en så kall och snörik vinter förut. Så är inte fallet. Det räcker att gå tillbaka 14 år, till vintern 1996, för att hitta något som påminner om nuvarande vinter. Håller kylan i sig ännu ett tag kan vi dessutom snart få en vinter som liknar de svåra isvintrarna i mitten av 1980-talet. Vi glömmer lätt hur det var förr och anpassar oss snabbt till nya rådande förhållanden. Förr oss är en vinter relativt mild och med begränsat med snö på marken, för det är så det varit de senaste åren och det vi har vant oss vid. Allt som sticker ut från det blir i våra sinnen onormalt. Trots allt, det är mer normalt för vädret statistiskt sett att vara onormalt än normalt. Även om vi lever i en högst modern värld med allehanda faciliteter som underlättar vår vardag så klagar vi ändå gärna på en vinter, oavsett om den är kall eller mild, rik eller fattig på snö. Men å andra sidan ligger det i människans natur att alltid klaga.

Försök föreställ dig en vinter för 270 år sedan. Året var då 1740 och vintern pågick för fullt. Snön låg tung och djup i hela Skandinavien, och kylan var så stark i Europa att såväl Themsen som Rhen och Seine frös till is. Kring Medelhavet låg snön decimeterdjup. Förmodligen var det den kallaste vintern sedan den för Danmark ödesdigra vintern 1658. Kanske skulle det också dröja fram till krigsvintrarna under 1940-talets tre första vintrar innan en så stark kyla återigen visade sig i norra Europa. Under 1700-talets mitt fanns det ingen bra isolering i husväggarna, inga treglasfönster för att stoppa värmeförluster, ingen golvvärme eller direktverkande el-element (som kärnkraftssvensk är det normalt). Det fanns inget rinnande vatten, och speciellt inget varmvatten att ta långa duschar i. Familjerna fick samla ved i skogarna innan de kunde elda i kaminerna på landsbygden eller kakelugnarna i staden. Energirika bricketter var inte ens att tänka på. När folket vaknade på morgonen ville inte många lämna värmen under täcket, för inomhus var det minusgrader. Det fanns heller inga fyrhjulsdrivna bilar med hundratals hästkraft, istället fick man i bästa fall nöjas med en eller två seriekopplade hästar för att ta sig fram. Att ens kunna värma sig med en kopp varm dryck var en lyx förunnat för få, och det enda snabbköp som fanns att tillgå var vad bondens egna djur kunde förmå producera eller naturens eget skafferi – båda vilka under vinterhalvåret låg i dvala.

Från historiska källor vet vi att det denna vinter fastnade flera danska fartyg i isen utanför Sverige. I Göteborg, som var sätet för det svenska ostindiska kompaniet, var några av deras båtar infrusna och kunde inte lämna hamn förrän början av april, flera månader försenade. En tysk teolog formulerar en mycket målande om hur vintern höll ett stenhårt grepp om naturen. Han skriver bland annat att kylan var så sträng att fåglar föll ner från himlen, tupparna tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och kossornas juver frös till is. Man skall inte ta dessa ord bokstavligen, men de reflekterar trots allt att vintern för människorna på den tiden var oerhört svår. Som tidigare nämnt skulle det dröja länge innan en lika kall vinter kom. Trots det kan vi anta att folk just detta år upplevde vintern som oerhört svår, mer svår än någonsin tidigare. Varför? Många tror kanske att det var fler kalla vintrar förr och att man måste ha varit mer van vid dem då. Det är bara delvis sant, men inte för vintern 1740. Under 1720- och 1730-talen skedde en snabb uppvärmning vilket resulterade i många korta och milda vintrar, precis som vi har upplevt de senaste 20 åren. Människan har lätt för att anpassa sig efter nya situationer och ändra sin referensram. Tänk hur du själv reagerar på temperatur. I början av december låg temperaturen över fryspunkten och dagar med få frostgrader upplevde du som kallt. Nu, efter några veckor med konstanta temperaturer långt under fryspunkten kan en temperatur på någon enstaka minusgrad ses som milt, och plusgrader nästan som att våren är kommen. Perspektiven förändras snabbt.

Den nuvarande kalla vintern är inte ett utslag av några klimatförändringar eller bevis på avsaknaden av dem, det är snömos att tro. Den nuvarande vintern är ett bevis på att vädrets variationer är stora. Klimat berör långa tidsskalor på flera tiotals år. Att ens försöka peka ut en storm, en vinter, en värmebölja, ett regnoväder eller ett valfritt annat väderfenomen som bevis på klimatförändringar – och det vet vi alla görs nästan dagligen i media – är en omöjlighet.

Nog för att vi skall vara glada att denna vinter inte är lika kall som vintern 1740. Men undra om inte de som levde då skall vara glada att den vintern inte var lika kall som den år 1408. Då påstås isen ha legat så tjock i Skagerrak och Kattegat att norska vargar flydde kölden söderut mot varmare breddgrader och hamnade i Nordjylland till lokalbefolkningens stora förtret. Men det är en helt annan saga.