Hela Havet Stormar

Quick fixes i form av geoingenjörskonst är något som blossat upp som forskningsämne under senare år. Ett sådant är LOHAFEX-projektet inom vilket man gödde en 300 kvadratkilometer stort område vid Antarktis med sex ton järn. Tanken var att göda havet så att primärproduktionen stimulerades, vilket i sin tur skulle leda till upptag av koldioxid som i förlängningen sedimenterades med nedsinglande döda plankton. Resultatet av projektet lät inte vänta på sig och primärproduktionen steg kraftigt när järnet kom i vattnet. Snabbt började det blomma ordentligt, vilket givetvis verkade lovande. Men ganska snart började betande organismer att äta upp de mindre organismerna, och primärproduktionen blev totalt ganska begränsad. Detta ledde till att mängden koldioxid som togs upp blev mycket mindre än vad som förväntades.

Tidigare experiment har indikerat en mycket tydligare koppling till upptag av koldioxid vid järngödsling. Varför fungerade det inte den här gången? En förklaring till den begränsade blomningen kan ha varit brist på kisel i vattnet. Vid tidigare försök har stora mängder kiselalger blommat upp. Detta hände inte under LOHAFEX-försöket eftersom det tidigare på året redan funnits en större, naturlig algblomning som gjort slut på tillgängligt kisel. En slutsats man därför skulle kunna dra från experimentet är att järngödsling fungerar bäst i områden där kisel inte är en begränsande faktor, och att man då får en mycket större effekt. Att årets försök kan ses som en flopp är dock inte sant. Nu vet vi hur havet reagerar på järngödsling i en miljö där kiselalger inte blir en dominerande art. Resultaten är viktiga för förfining av metoden.

Läs mer:

• Press release: Lohafex provides new insights on plankton ecology – Only small amounts of atmospheric carbon dioxide fixed

Intressant? Läs mer om järn, alger, geoingenjörskonst.