Hela Havet Stormar

Angående förgående inlägg vill jag bara ge visa en ganska humoristisk stycke om maneter i Pehr Kalms bouhsländska resa som han genomförde under 1740-talet. Maneter var ett djur som väckte stor fascination och det är kul att med dagens ögon se hur man betraktade detta djur en gång i tiden. Återigen har jag försökt mig på en någorlunda modernisering av texten för att öka läsligheten:

Maneter är ett slags havsdjur som överallt låg och flöt i vattnet utanför Kosteröarna. Jag såg stora mängder av dem flytandes i vattnet längs hela Bohuslän. För utlänningar och andra som vistas vid havet är de välkända, men för dem som inte haft tillfälle att se maneter vill jag som kortast nämna något om dem. Storleken på detta djur är ordinärt, som en knytnäve. Ibland större, ibland mindre. Till sin skepnad är den rund, den översta sidan upphöjd och den undre sidan, som vetter mot vattnet, något ojämn och urgröpt. Mitt på är den tjock, men åt alla sidor runt blir det tunnare mot kanten. Till sin färg är den brun eller genomskinlig. På undersidan är det något vitt som ser ut som fågeltarmar. Jag vet inte hur jag skall förklara det med bättre ord, men det ser ut som man stjälpt nyss uppkokat lim, som knappt hunnit stelna, ur limpannan och ner i vattnet, och på undersidan sitter något vitt som ser ut som fågeltarmar. Då det blåser från havet flyter många av dessa djur i land. Är det klart och solsken ger de en glans som om havet vore fullt av stjärnor. Maneter är av det slags djur som bara har liv, rörelse och känsel. Den har inte ögon, öron, lukt- eller smaksinne, men då den har liv, rörelse och känsel måste den placeras i djurriket av samma orsaker som skogssnigeln, bläckfisken, snäckan, musslan och andra liknande skapelser som där har sin hemvist. Att maneten är ett djur med liv visste även fiskarna här på orten som berättade hur den andades; hur den som en lunga stundom utvidgade sig, stundom drog ihop sig – även om havet och vädret var så stilla att inte en fjäder rörde sig på vattnet. Fiskarna kallar djuret för manet, ett ord som jag tror härstammar från magnet. Då jag frågade fiskarna om namnet på varelsen svarade de:

Vi kallar den manet och det är vår tro att den är av vår Herre ålagd att ligga i sjön och dra till sig allt det som är ont och förgiftar vattnet.

En underlig egenskap detta havsdjur är att om det går sönder och kommer i kontakt med händer eller någon annan del av kroppen svider det i början kraftigt, som om man höll handen, eller den del av kroppen maneten var i kontakt med, i eld. Har man skabb eller något annat sår på händer eller annat ställe, och maneten kommer däri blir svedan långt större. Lägger man det i sår med dödkött gör det ingen skada, ut rensar bort dödköttet med stor sveda. Inga blåsor uppstår på den kroppsdel eller plats där maneten varit i kontakt. Så fort de blir torrt försvinner svedan. Fiskare är därför mycket varsamma när de hanterar sina nät så att manetrester inte kommer på händerna. Fiskarna är också uppmärksamma på att ingen del av maneten fastnar på kroken eller agnet när de fiskar, för om maneten kommer därpå tar fisken inte kroken så länge det finns något kvar därpå. Får man manet på stora delar av kroppen kommer en sådan sveda att man blir galen. För att understryka detta vill jag berätta två historier:

En gammal gubbe här på Koster berättade för mig att han i sin barndom tillsammans med en annan gosse hade simmat i havet. Vi detta tillfälle råkade hans kamrat få en manet över kroppen. Så snart gossen kom ur vattnet och började torka uppstod en sådan sveda att han ropade som om han var besatt. För att lindra smärtan band gossens far honom med ett rep och sänkte honom i brunnen med vatten upp till huvudet. Så länge han var i vattnet kände han ingen större pina, men då han kom upp började det åter att svida. Så småningom när han var ganska avsköljd och började bli torr försvann svedan.

På samma sätt berättas om en skräddare som också råkade illa ut. Han kom från landet ner till kusten för att sy kläder. Han var full med skabb och det kliade över hela hans kropp. Han frågade vad man skulle använda mot detta. En lustigkurre gav honom rådet att han bara behövde smörja hela kroppen med maneter så skulle klädan försvinna. Skräddaren, som tyckte det lät bra med en sådan kur följde rådet, klädde av sig alla sina kläder och smorde in sig över hela kroppen. Knappt hade han hunnit smörja sig förrän det började torka och han fick en sådan smärta att han ropade som om han var rasande. Smärtan blev allt värre och han visste inte vad han skulle ta sig till, utan sprang med hiskligt skrik och rop naken omkring. När han sprungit runt på sådant sätt uti backarna, och maneten äntligen torkat, försvann svedan och skräddaren kom till sitt förstånd igen. Man vet inte om han med denna metod slapp av skabben, men man vet att han inte kommer försöka med något liknande igen.