Hela Havet Stormar

Östersjön är känt för att lida av kronisk syrebrist. Inte nog med att vårt innanhav lider av det under rent naturliga omständigheter, den mänskliga faktorn har dessutom förvärrat tillståndet. Mängder med fosfor kommer varje år ut från land till Östersjön. Här kan cyanobakterier (eller blågröna alger som man också kaller dem) leva gott på fosfortillskottet, eftersom fosfor är begränsande i Östersjön. Den andra närsalten, kväve, tar cyanobakterierna från atmosfären istället. Stora algblomningar bildas under sommaren, vilka ebbar ut då fosforhalten i vattnet blir liten. De döda algerna singlar ner till botten, där de bryts ner. Nedbrytningen kräver syre, vilket skapar syrebrist i djupvattnet. Och syrebrist leder till att fosfor frigörs från Östersjöns sediment. När detta så småningom kommer upp och blir tillgängligt för produktionen bildas återigen algblomningar. Som synes är detta en ganska ond spiral. Men nu kanske det finns visst hopp att återställa ordningen artificiellt.

En av de idéer som skall prövas är en kopia av det naturliga systemet som Östersjön har. Det var under 1990-talet som Östersjön självt reglerade mängden fosfor. Då var det lite blåsigare och vintrarna var milda. Denna kombination gjorde att haloklinen (saltsprångskiktet), som normalt ligger på cirka 60 meters djup, kröp ner till 90 meter och tillförde syre ner till 120 meters djup, se figurer nedan. Fosforhalterna minskade, mer bottenarea var syresatt och algblomningarna var inte lika kraftiga.

I normaltillståndet befinner sig haloklinen på 60 meters djup. Större arealer riskerar att bli syrefattiga.

Under 1990-talet sänktes haloklinen till 90 meters djup, vilket syresatte större områden och band fosfor i sedimenten.

Nu har ett projekt från Göteborgs Universitet fått medel från bland annat Naturvårdsverket och Formas för att pröva en artificiell version av det ovanstående. Vinddrivna pumpar skall pumpa vatten från cirka 50 meters djup (där det är syresatt) ner till 125 meters djup (där vattnet är syrefattigt). Förhoppningen är att snabbt syresätta ytterligare 35 000 km² botten, vilket skulle kunna binda 135 000 ton fosfor. Då hade situationen på 1990-talet upprepats igen. Efter något år eller så borde effekten kunna synas vid ytan; mindre biologisk produktion på grund av lägre fosforhalter, bättre siktdjup, mindre blomningar av cyanobakterier under sommaren, fler syresatta bottnar, bara för att nämna några. Vad långtidseffekterna blir är inte helt kända, eftersom sedimentens fosfordynamik inte är fullt kartlagd. Dessutom skall man inte ta dess projekt, om lyckade, som intäckt för att minska utsläppen av fosfor. Det är därför fortfarande högst rekommenderbart att fortsätta rena avloppsvatten.

Fungerar projektet kan vi kanske snart se betydligt bättre vatten under sommarhalvåret i Östersjön, och badare slippa doppa sig i ett kletigt slem.

Läs mer:

• Så lindras Östersjöns övergödningssymptom, Tellus forskningsplattform vid Göteborgs Universitet
• Syresättning testas i Östersjön, Naturvårdsverket

Intressant? Läs mer om östersjön, syre, forskning.