Hela Havet Stormar

Med anledning av föregående inlägg kom jag att tänka lite på vilka artiklar som publicerats de senaste åren om just stormar. Det är en seglivad myt att stormarna har ökat i antal i Sverige under de senaste år. Och inte undra på att den är seglivad, för varje gång vi har en storm som drar fram över vårt land är det alltid någon som skall oja sig och skylla på den globala uppvärmningen, eller hävda att detta minsann är en försmak av det helvetiska väder vi kommer få i framtiden. Skall vi ta livet av en myt en gång för alla? Det är ganska enkelt, för det är bara att titta på några av de artiklar som behandlat ämnet under senare år.

Först spanar vi in SMHIs informationssida om geostrofisk vind. Där finner vi att det inte finns belägg för att stormarna ökat under 1900-talet fram till idag. Snarare tvärtom, men tidiga data är kanske lite skakiga så det låter vi bli att ta ställning till. Vidare tar vi oss till den vetenskapliga sammanfattningen av Östersjöforskningen; Assessment of climate change for the Baltic Sea basin (BACC). Där kan vi läsa att det inte finns någon långsiktig ökande trend av stormar, även om en viss ökning skedde 1980 till 1990. Däremot har stormskadorna ökat. Varför de gjort det är svårt att utröna, men det är inte helt okvalificerad gissning att ökningen beror på större utsatthet på grund av dålig planering och sämre anpassning av samhället. Det hade kanske räckt med det här, men låt oss ta några vetenskapliga referenser också för den goda sakens skull.

I European stominess: late nineteenth century to present fann man stor variation mellan årtionden och område. Slutsatsen var att de senaste åren har varit ganska lugna, och mindre blåsiga än under exempelvis tidiga 1990-talet. Fortsätter vi och tittar i New insights into North European and North Atlantic surface pressure variability, storminess and related climatic change since 1830 kan vi klart och tydligt läsa att stormaktiviteten var störst runt sekelskiftet 1899/1900 och början av 1990-talet. En relativ låg stormaktivitet fanns under en längre period mellan 1930- och 1960-talen. Författarna hittar inga tecken på att den globala uppvärmningen påverkat stormfrekvensen. I den rykande färska rapporten Trends and variability of storminess in the Northeast Atlantic region, 1874-2007 kan vi återigen läsa att 1990-talets tidiga del var ovanligt stormig, speciellt på vintrarna, men har därefter normaliserats. Ett annat maxima inträffade under 1880-talet, men då var det istället ett sommarstormmaxima. Sedan dess har sommarstormarna minskat i antal. Trenderna för vår och höst är spegelvända, och också omvända från nord till syd. I den sista artikeln jag tänker nämna tas ett ännu längre perspektiv, denna gång tillbaka till 1780 i Multi-indices analysis of southern Scandinavian storminess 1780-2005 and links to interdecadal variations in the NW Europe-North Sea region. I denna studie har tryckdata från Lund och Stockholm använts. Inte heller här hittas några långsiktiga trender i stormar, men det är stor variation mellan årtiondena. Uppgången i stormighet mellan 1960 fram till 1990 var en återgång till normalvärden och inte en onormal ökning. Eftersom många serier startar i mitten av 1900-talet får man inte med hela naturliga variabiliteten. Det föreligger därför en stor risk att man baserar sina analyser på allt för korta tidsserier, och framförallt på tidsserier som påvisar återgång till normalvärden, och därmed tolkar det som extremer.

Så vad med framtiden? Det bästa vi kan förlita oss på just nu är BACC, som sammanställt vad vi vet om framtida utveckling av stormar. Skillnaderna i framtidsutsikterna är stora beroende på vilken modell som används, och det är bara en modellsammansättning (ECHAM4/OPYC3) som faktiskt uppvisar en signifikant förändring fram till 2100. Använder man statistisk nedskalning är sannolikheten något större för fler stormar i framtiden än en minskning. Samtidigt skall man vara medveten om att osäkerheten är mycket stor. Dessutom understryks det att den naturliga variationen är så stor, att en eventuell påverkan på stormigheten inducerad av mänskliga faktorer via växthusgaser kanske aldrig kommer att synas genom bakgrundsbruset. Likadant är det inte möjligt att göra pålitliga prognoser för framtida förändringar i stormintensiteten eftersom modellerna ännu är för grovupplösta.

Sammantaget kan vi alltså säga att det inte skett någon förändring i stormigheten sedan åtminstone slutet av 1700-talet. Däremot får vi leva med stora variationer mellan årtionden. Och vi vet heller inget om framtiden, för modellerna uppvisar bara en mycket stort brus ur vilket någon trend inte går att urskilja. Så vet vi det.

Läs mer/källor:

• European storminess: late nineteenth century to present, Climate Dynamics (2008).
• New insights into North European and North Atlantic surface pressure variability, storminess and related climatic change since 1830, Journal of Climate (2008).
• Trends and variability of storminess in the Northeast Atlantic region, 1874-2007, Climate Dynamics (2009).
• Multi-indices analysis of southern Scandinavian storminess 1780-2005 and links to interdecadal variations in the NW Europe-North Sea region, International Journal of Climatology (2009).

Intressant? Läs mer om klimat, stormar, skandinavien, östersjön.