Just nu är en expedition på väg till Titanic för att för första gången göra en omfattande undersökning av vraket. Expeditionen skall kartlägga fartygets skrov samt undersöka och finna över hur stort område spillror från fartyget ligger – allt i högsta möjliga upplösning och i tre dimensioner. Med dessa uppgifter kan man bedöma i vilket tillstånd vraket är och det finns farhågor att det riskerar att kollapsa inom en snart framtid. Man vill också undersöka vilka nya organismer som gjort vraket till sitt hem och därmed få en bättre bild av hur fartyg på så djupt vatten fungerar som artificiellt rev.

Expeditionen kan följas i realtid via deras hemsida samt Twitter-flöde.

Målningen "De Windstoot" (Vindstöten) är målad av Willem van de Velde under 1600-talets slut och finns på Rijksmuseum Amsterdam.

Det är väl numera ganska fastlagt att framtiden kommer bjuda på färre stormar i Skandinavien. Åtminstone om man får tro de flesta klimatmodeller. Samtidigt, om man studerar lufttrycksserier framträder ett tydligt mönster som visar att varma perioder varit förknippade med låg stormaktivitet och kalla perioder med förhöjd stormighet. Nu kommer ytterligare en studie som bekräftar dessa observationer.

Den brittiska flottan var noga med att anteckna vind och väder i sina loggböcker ombord fartygen. Genom att samla ihop och sammanställa dessa anteckningar mellan åren 1685 till 1750 fås en tydlig bild över hur stormigheten såg ut under en högst intressant tid av den lilla istiden.

Slutet av 1600-talet är känt för sin ovanliga kyla, även för lilla istiden, i Nordatlanten och Västeuropa. Låg solaktivitet under det så kallade maunderminimat tillsammans med en viss förhöjd vulkanutbrottsfrekvens har länge trott vara de primära orsakerna till kylan. Allt eftersom tiden förflöt började dock värmen återvända, och under 1720- och 1730-talen var det så varmt att man åtminstone i Skandinavien var nära de nivåer vi har idag. Om det faktiskt var så kan man ha en lång diskussion kring eftersom dåtidens temperaturserier inte på långa vägar var standardiserade. Och även om man har försökt kvalitetssäkra serierna kvarstår en del frågor. Oavsett vet vi att det var varmt eftersom nästan alla temperaturserier från den tiden, även om de var betydligt färre till antalet än idag, samstämmigt påvisar en ovanligt varm period strax innan 1700-talets mitt. Det skulle dröja först fram till 1930-talet, eller till och med 1990-talet i vissa fall, innan det blev varmare. Studien visar också att den storskaliga atmosfärscirkulationen favoriserade västliga vindar, det vill säga mer maritimt klimat, under denna värmeperiod. Det betyder att mer vindar kommer från väst och för in lite fuktigare och mildare luft över Europa. Motsatsen är när kontinentalt klimat får fäste, vilket betyder kallare och torrare luft från nordöst.

Så hur avspeglar denna temperaturväxling vindarna som antecknades av kaptenerna ombord flottans fartyg? Precis som tidigare studier verkar stormigheten avtagit när det blev varmare och 1730-talet var det minst stormiga årtiondet. De blåsigaste förhållandena rådde under slutet av 1600-talet, vilket sammanfaller med den kallaste perioden. När temperaturen ökar är det framförallt sommarhalvårets vindar som minskar i antal, medan vintern förblir som den varit. Möjligen ökade höststormarna något vid varmare perioder, men på årsbasis såg man en tydlig nedgång.

En möjlig förklaring till varför stormigheten går ner när det klimatet blir varmare kan vara en förskjutning av lågtrycksbanorna. Enligt studier från Östersjöregionen minskar stormigheten även där när det blir varmare. Därför verkar det finnas indikationer på att lågtrycksbanorna tar en ännu nordligare bana. Det vore intressant att veta om det finns studier från de nordligare trakterna av Skandinavien som visar på variationer i stormighet. Minskar stormarna i Engelska kanalen, Nordsjön och Östersjön på bekostnad av ökad stormaktivitet nordpå?

Maneter är ett slags havsdjur som överallt låg och flöt i vattnet utanför Kosteröarna. Jag såg stora mängder av dem flytandes i vattnet längs hela Bohuslän. För utlänningar och andra som vistas vid havet är de välkända, men för dem som inte haft tillfälle att se maneter vill jag som kortast nämna något om dem. Storleken på detta djur är ordinärt, som en knytnäve. Ibland större, ibland mindre. Till sin skepnad är den rund, den översta sidan upphöjd och den undre sidan, som vetter mot vattnet, något ojämn och urgröpt. Mitt på är den tjock, men åt alla sidor runt blir det tunnare mot kanten. Till sin färg är den brun eller genomskinlig. På undersidan är det något vitt som ser ut som fågeltarmar. Jag vet inte hur jag skall förklara det med bättre ord, men det ser ut som man stjälpt nyss uppkokat lim, som knappt hunnit stelna, ur limpannan och ner i vattnet, och på undersidan sitter något vitt som ser ut som fågeltarmar. Då det blåser från havet flyter många av dessa djur i land. Är det klart och solsken ger de en glans som om havet vore fullt av stjärnor. Maneter är av det slags djur som bara har liv, rörelse och känsel. Den har inte ögon, öron, lukt- eller smaksinne, men då den har liv, rörelse och känsel måste den placeras i djurriket av samma orsaker som skogssnigeln, bläckfisken, snäckan, musslan och andra liknande skapelser som där har sin hemvist. Att maneten är ett djur med liv visste även fiskarna här på orten som berättade hur den andades; hur den som en lunga stundom utvidgade sig, stundom drog ihop sig – även om havet och vädret var så stilla att inte en fjäder rörde sig på vattnet. Fiskarna kallar djuret för manet, ett ord som jag tror härstammar från magnet. Då jag frågade fiskarna om namnet på varelsen svarade de:

Vi kallar den manet och det är vår tro att den är av vår Herre ålagd att ligga i sjön och dra till sig allt det som är ont och förgiftar vattnet.

En underlig egenskap detta havsdjur är att om det går sönder och kommer i kontakt med händer eller någon annan del av kroppen svider det i början kraftigt, som om man höll handen, eller den del av kroppen maneten var i kontakt med, i eld. Har man skabb eller något annat sår på händer eller annat ställe, och maneten kommer däri blir svedan långt större. Lägger man det i sår med dödkött gör det ingen skada, ut rensar bort dödköttet med stor sveda. Inga blåsor uppstår på den kroppsdel eller plats där maneten varit i kontakt. Så fort de blir torrt försvinner svedan. Fiskare är därför mycket varsamma när de hanterar sina nät så att manetrester inte kommer på händerna. Fiskarna är också uppmärksamma på att ingen del av maneten fastnar på kroken eller agnet när de fiskar, för om maneten kommer därpå tar fisken inte kroken så länge det finns något kvar därpå. Får man manet på stora delar av kroppen kommer en sådan sveda att man blir galen. För att understryka detta vill jag berätta två historier:

En gammal gubbe här på Koster berättade för mig att han i sin barndom tillsammans med en annan gosse hade simmat i havet. Vi detta tillfälle råkade hans kamrat få en manet över kroppen. Så snart gossen kom ur vattnet och började torka uppstod en sådan sveda att han ropade som om han var besatt. För att lindra smärtan band gossens far honom med ett rep och sänkte honom i brunnen med vatten upp till huvudet. Så länge han var i vattnet kände han ingen större pina, men då han kom upp började det åter att svida. Så småningom när han var ganska avsköljd och började bli torr försvann svedan.

På samma sätt berättas om en skräddare som också råkade illa ut. Han kom från landet ner till kusten för att sy kläder. Han var full med skabb och det kliade över hela hans kropp. Han frågade vad man skulle använda mot detta. En lustigkurre gav honom rådet att han bara behövde smörja hela kroppen med maneter så skulle klädan försvinna. Skräddaren, som tyckte det lät bra med en sådan kur följde rådet, klädde av sig alla sina kläder och smorde in sig över hela kroppen. Knappt hade han hunnit smörja sig förrän det började torka och han fick en sådan smärta att han ropade som om han var rasande. Smärtan blev allt värre och han visste inte vad han skulle ta sig till, utan sprang med hiskligt skrik och rop naken omkring. När han sprungit runt på sådant sätt uti backarna, och maneten äntligen torkat, försvann svedan och skräddaren kom till sitt förstånd igen. Man vet inte om han med denna metod slapp av skabben, men man vet att han inte kommer försöka med något liknande igen.

Fjällbacka från ovan. Gudmundsskäret är den lilla ön rakt väster om den stora bryggan.

I alla tider har befolkningen i Östersjöområdet märkt att marken långsamt flyttar sig under deras fötter. Hällristningar, som en gång höggs i sten vid vattenbrynet, återfinns idag flera kilometer in i landet. Hela städer, som en gång grundades vid havet, har fått flytta flera mil för att åter få en fungerande hamn (exempelvis Luleå och Vasa). Havet tycktes sjunka undan. Problemet engagerade de flesta av de svenska vetenskapsmännen under 1600- och 1700-talet och en bitter strid med kyrkan utkämpades. Från vetenskapligt håll hävdades det att vattnet sjönk undan, så kallad vattuminskning. Teorin var att vattnet antingen försvann genom stora hål på havets botten eller att växter tog upp vattnet, vilket bildade mulljord, som därmed torrlade haven. Från prästerskapet drevs tesen att havsytans minskning tydligt bevisade syndaflodens existens så som Bibeln föreskrev. Nu skall man komma ihåg att många vetenskapsmän också var präster, så därför var de ofta anhängare av båda teorierna. Det kan tyckas uppenbart för oss idag att det faktiskt handlar om landhöjning, inte vattenminskning, eftersom vi nu har kommit mycket längre i vår förståelse av vår jord. Men visst är det lätt att förstå hur de tänkte för några hundra år sedan, för om man inte känner till istidernas nedtryckande verkan på marken är det mycket svårt utan moderna redskap att avgöra om havet sjunker undan eller om landet höjer sig. Det är lättare att förhålla sig till minskande vattenmängder snarare än stigande land.

På Västkusten har landhöjningen minskat i omfattning eftersom istäcket försvann från området tusentals år innan norrlandskusten, där man idag upplever snabbats landhöjning, blev isfri. Ändå spelade det en viktig roll, enligt sägen, när Bohuslän konverterade från katolicismen till den lutherska läran. Ett kyrkligt drama utspelade sig i Kville socken i Fjällbacka år 1590. Händelsen skrevs ner av Pehr Kalm som under 1740-talet reste i området och är väl värd att läsa. Jag har försökt mig på att “översätta” berättelsen till något mer modernt språk:

Vattnets minskande i Västerhavet kan man se av Gudmundsskäret, en liten klippa på lagom många kvadratmeter, som ligger mitt i sundet utanför Fjällbacka. Vid normalt vattenstånd når Gudmundsskäret drygt en halvmeter över vattenytan men har fram till nyligen stått under vattnet och varit okänd. För cirka 200 år sedan fick man av en tillfällighet kännedom om det. Klockaren i Kville var en 76-årig man, och han berättade följande för mig: Den siste påvliga prästen i Kville hette Gudmund. Den danske kungen beslutade att den lutherska läran skulle införas varpå en luthersk präst från Christiania (numera Oslo) skickades hit. Vid sin ankomst informerade han Gudmund om varför han hade kommit. Gudmund önskade då att den kommande söndagen få hålla en avskedspredikan, vilket godkändes av den nye prästen. På söndagsförmiddagen predikade Gudmund om att den katolska tron var den rätta. Han bad också herren om ett tecken som visade att denna lära var den förnämsta. På eftermiddagen predikade den nye lutherska prästen. Hans namn var Gude Giedde. När predikan var slut sa Gude att även han tänkte be om ett tecken från gud på att den lutherska läran, inte katoliscismen, är den rätta tron. Därefter gör sig Gudmund redo för att bege sig av. Han stiger ombord med sin packning på en båt i Fjällbacka tillsammans med två män. Då de hissat upp seglet och kommit ut från hamnen gick de på grund och välte på en klippa som ingen aldrig hade sett förut. Gudmund drunknade, med de båda männen överlevde och blev frälsta. Klippan har sedan den dagen kallats för Gudmundsskäret. När Gude Giedde följande söndag kom för att predika sa han att både han och Gudmund begärt ett tecken från gud, men att gud endast besvarade Gudes bön. Med detta tecken hade gud bevisat att den lutherska läran, inte den katolska, är den rätta enligt Gude. Därpå konverterade stora delar församligen till den lutherska läran.

Berättelsen i “originalspråk” finns att läsa här. Om historien är sann eller inte är svårt att göra, men det är en intressant iakttagelse på hur man på den tiden lätt tog fenomen med till synes enkel och naturlig förklaring och satte i händerna på gud. Att dåtidens människor trodde på prästen och såg det som ett guds tecken att den nya läran var den sanna kan man gott förstå. Gud besvarade ju faktiskt Gieddes bön, eller åtminstone såg det så ut. Idag hade vi nog, oavsett bildningsnivå, knappast dragit samma slutsats. Samhället har, tack och lov, förändrats mycket sedan dess på alla fronter. Inte minst har vi betydligt större frihet till självständigt tänkande, även om jag måste medge att det i vissa frågor kan kännas begränsat än idag.

Så hur slutade egentligen teorin om vattuminskningen? Den fick sig en ordentlig törn i 1747 års riksdag då prästerskapet deklarerade att teorin inte gick att lita på och att den var oförenlig med Bibeln. Det enda man kunde lita på var Herren och den heliga skrift, och där var det bara syndafloden som var godtagbar. Därmed tystnade debatten för ett tag. Religionen hade fått tala. Men i slutet av 1700-talet började det röra på sig igen och man kom med förslaget att vattnet faktiskt inte sjönk – det var marken som höjde sig! Det är en annan, inte helt oproblematisk, historia.

Återigen, det enda som händer är att vi glömmer. Fasligt lätt. Därför blir varje snökaos och värmebölja en fullständig överraskning och en potentiell katastrof.

Dessvärre försöker man utnyttja bådadera som bevis för att klimatet är i olag. Vissa skriker uppvärmning, andra nedkylning. En extrem köldknäpp betyder dock i sig ingenting, vare sig man ser på den i väder- eller klimattermer. Och att klimatet skulle vara “i olag” bara för att sommar följs av höst som följs av vinter är skrattretande.

Där har Maggie fullständigt rätt. Alla väderhändelser som är lite utöver de normala tolkas momentant av media som vore de förknippade med klimatförändringar. Här i Danmark, där jag befunnit mig de senaste veckorna, har vintervädret fyllt det mesta av nyhetssändningarna och man kan nästan tro att landet blivit helt isolerat från omvärlden när kylan kopplat ett grepp om de danska öarna och snön pudrat landskapet (förvisso ganska mycket på sina håll). Men det var just misstolkningen av väderhändelser, vare sig det handlar om köld eller värme, som föranledde flera danska ansedda forskare att gå ut i skarp kritik mot alarmistjorurnalistiken för någon månad sedan, vilket jag också skrev om i Klimatfrågan är ingen religion.

Även om det denna vintern är kall, jävligt kallt på sina håll, så tycker jag knappast det finns något att förvånas över. Vi har bara glömt hur vintrar ibland kan slå till och bli kalla. Senast det var ordentligt kallt var vintern 1996, och innan dess hade vi tre riktigt kalla vintrar mellan 1985 och 1987, och Östersjön låg isbelagd till maximum tre år i rad. Att det skulle bli så mycket is i år tror jag knappast. Däremot är jag övertygad om att även Karl X blev tagen på sängen av kylan vintern 1658 när han lyckades marschera med sin armé över Bälten. Även på den tiden, trots att det då var generellt kallare vintertid, var en smällkall vinter något ovanligt. Att ens tänka tanken att gå över Bält var absurd, för det skedde bara en gång vart tjugonde år. Så medan de danska isbrytarna nu gör sig redo för arbete för första gången på 14 år kan vi ju fundera över hur folk upplevde vintrarna under 1960- och 1970-talen, då dessa isbrytare var igång var femte vinter.

Att vi lätt glömmer framstår tydligt i de historiska källorna. Har människan egentligen lärt sig mycket av sina misstag? Gällande väder så framstår både ovanligt kalla vintrar eller varma somrar ungefär vart trettionde år som något som aldrig tidigare hänt. Kanske kan detta kopplas ihop med det vi känner som mannaminne, som utgör cirka en 30-årsperiod (eller en generation). Vi kan studera detta på Bornholm där samma sak hänt flera gånger, men enligt befolkningen var det alltid första gången:

• David Dick gick över isen från Bornholm till Skåne den 21/2 1635
• Frands Frandsen och Henrich Erichsen gick samma väg den 16/3 1709 och kom åter 19/3
• Vintern 1760 körde man vagn från Bornholm till Köpenhamn
• En man gick den 9/3 1838 till Sverige från Bornholm och såg aldrig öppet vatten

Dessa händelser är alla av samma karaktär, och beskrivs var och en för sig i historiska källor som en sensation och som något som inte ens kunde jämföras med något som hänt tidigare. Förvisso är det längre än ett mannaminne mellan varje händelse, men principen är densamma; en extraordinär händelse, som förmodligen är oerhört viktig för lokalbefolkningen, faller i glömska och återupptäcks på nytt nästa gång något liknande sker.

Personligen är jag inte överraskad över att det emellanåt kommer kallare vintrar så som nu. Jag är dock överraskad av att vinterprognoserna för denna vinter var så dåliga. Även i framtiden, då mediabilden är att apelsinträd och dadelpalmer växer i gemene mans trädgård, kommer superkalla vintrar att inträffa, dock med viss begränsad frekvens. Då lär folk bli ännu mer överraskade, och hysteriska, över kalla vintrar även om de i mycket skulle likna nuvarande förhållanden. Skall man bli lite politisk i sin formulering så tycker jag snarare det man skall blir förvånad över denna vinter är att hälften av landets kärnkraftsproduktion står på standby när vi har vinter, vilket driver upp elpriserna till bisarra nivåer och tvingar igång enormt miljöonyttig reservkraft. Men det är en helt annan saga.

Låt mig dock avsluta med att förutspå vad som kan komma ske nästa vinter. Återgår vintervädret till det vi blivit vana vid de senaste åren så kommer tjurandet över en grön jul att bli än större än vad den var för två år sedan då vi uppmätte den varmaste vintern sedan nationella temperaturmätningar påbörjades 1860. Och antropogena klimatförändringar kommer givetvis få skulden för allt. Ack vad snabbt vi glömmer.

Min favorit att ta upp i dessa sammanhang är tåget över Bält vintern 1658, som slutade med att en tredjedel av Danmark överfördes till Sverige i Roskildefreden (se texter bland annat här och här). Vad kan våra modeller egentligen säga om detta danska trauma och svenska lyckorus? I min avhandling undersökte jag detta ämne genom att studera hur isen lade sig, växt till och sedan bröt upp runt om i Östersjön. Vi har tidigare inte vetat hur isläget var just denna vinter. Det enda som historiska källor berättat för oss är att det var väldigt kallt, att frosten tilltog ordentligt i januari och att det var töväder den 5 februari, vilket dock slog om till hård kyla inför övergången av Stora Bält den 6 februari.

I figuren nedan visas resultaten från min modell och hur jag föreslår att isläget vintern 1658 förändrades över tid. Den färg jag vill be dig rikta uppmärksamhet till är den ljusblå färgen, vilken indikerar Bälthavet där övergången ägde rum. Den första passagen över Lilla Bält ägde rum den 30 januari, vilket visas av den första vertikala linjen. Då täcktes 97% av Bälthavet av is och tjockleken var 17 centimeter. Isen under den andra övergången, som ägde rum den 6 februari, täckte 96% av Bälthavet och hade då en tjocklek av 21 centimeter. Så var det tillräckligt tjockt för att gå över? Det vore ju tragiskt om modellen påstod att man inte kunde gå över isen denna vinter på just de datum som det ägde rum. Så vad krävs för att marschera över isen? Enligt senaste militära rekommendationerna för ismarscher med häst från 1956 krävdes en tjocklek av kärnisen på 5 centimeter för enbart soldaten. Skulle hästen också över rekommenderades istället 10 centimeters tjocklek. Läser man den moderna rekommendationen för ismarscher (exempelvis SäkI Ögång vatten) rekommenderas 5 centimeters istjocklek upp till 100 kilo, tio centimeter för 500 kilo, 14 centimeter för ett ton och så vidare. Dessutom är avståndet mellan soldaterna viktberoende med 5 meter upp till 100 kilo, tio meter för 500 kilo och 50 meter för enheter över ett ton. Jag kan inte garantera det, men jag misstänker att soldaterna under 1600-talet också kände till att de behövde säkerhetsmarginaler mellan varandra. Förvisso gick vissa genom isen, och det finns många berättelser om att isen bågnade och vattnet stod upp till knäna, men den överlägsna majoriteten klarade sig över till andra sidan. Av det kan vi inget annat än anta att övertåget var förmodligen inte speciellt tät och soldaterna hade långt mellan sig. Så ja, mitt modellförslag tillåter i allra högsta grad en vandring över isen de skälvande dagarna i januari och februari 1658. På sätt och vis har därmed också historien blivit verifierad – den ägde faktiskt rum om nu någon skulle få för sig att tro något annat.

Vintern 1658 enligt PROBE-Baltic modellen, en havsmodell designad specifikt för Östersjöns havsklimat. Övergångarna av Lilla och Stora Bält är markerade med vertikala linjer. Övre panelen visar isens utbredning i respektive bassäng och nedre panelen visar respektive bassängs istjocklek. Klicka på bilden för full storlek.

Det ovanstående exemplet visar på styrkan med historisk havsklimatmodellering. Tack vare sådana insatser kan vi inte bara kraftigt öka vår förståelse för klimatsystemet, utan samtidigt brygga över till flera vetenskapliga discipliner. Mitt modelleringsförsök har ökat vår förståelse av vad som faktiskt hände vintern 1658 och satt den historiska händelsen i ett naturvetenskapligt sammanhang.

Intressant? Läs mer om historia, klimat, östersjön, forskning.

För Västsveriges del finns det två saker som är väldigt intressanta att titta på; Kungälv och Göteborg. Kungälv är en väldigt gammal stad och har rötter kanske 1000 år bakåt i tiden. På Blaeus karta finns Kungälv, eller rättare sagt Kongel, utmärkt, men ligger västerut jämfört med vad den borde ligga med dagens tankeram. Där Kungälv ligger idag  är istället Bohus fästning utmärkt, eller som det står på kartan; Bahuys. Det är inte så konstigt, för Kungälv flyttades till sin nuvarande plats 1645, alltså efter kartan var gjord. Göteborg fick stadsprivilegier 1621 och var när kartan gjordes en ganska liten stad. Runt tiden för kartans färdigställande 1635 fanns drygt 1000 invånare i Göteborg. På kartan finns det andra platser utmärkta, vilka idag faktiskt ingår i staden Göteborg:

• Gullberg (Gulberg). Idag en del av centrala Göteborg, och där centralstationens bangård, posthuset och befästningen Skansen Lejonet idag finns.
• Nya Lödöse eller Nylöse (Nilöes). Föregångaren till Göteborg och som idag är stadsdelen Gamlestaden.
• Älvsborg (Elsborg). En viktigt befästning nära Göta Älvs utlopp. Befästningen började rivas på 1660-talet och idag finns bara lite ruiner kvar ganska nära där Älvsborgsbron idag har sitt sydfäste. Tillhör idag stadsdelen Majorna.

Fascinationen av denna karta och Blaeus fina kartmakeri fick oss att köpa nyutgåvan av Atlas Maior. Så idag huserar detta 7 kg tunga verk ståtligt i bokhyllan. Många timmar kan gå åt att studera hur 1600-talsmänniskorna uppfattade världen, och vad som förändrats sedan dess. Tänk om man kunde få lägga vantarna på en äkta kopia av verket.

Klimatförändringar med höjd vattennivå gör att det bräckta vattnet i Östersjön blir allt saltare, vilket gör det möjligt för  skeppsmasken att breda ut sig.

Personligen tror jag nog att det finns en chans att så blir fallet i framtiden, men det kan likaväl gå åt andra hållet. Väldigt många forskare anser ju att klimatförändringarna kommer ge betydligt mer nederbörd, vilket i förlängningen ökar avrinningen ganska kraftigt till Östersjön. Salthalten i Östersjön bestäms av inflödande saltvatten via de smala och trånga sunden i söder, samt avrinning från floder samt nettonederbörden (nederbörd minus avdunstning). Floderna tillför cirka 15 000 kubikmeter färskvatten per sekund samtidigt som nederbörden tillför cirka 1000 kubikmeter per sekund. Självfallet är det också stor säsongvariation (senvåren och tidig sommar har mer avrinning på grund av vårfloden medan vintern har ganska lite på grund av snö). Frågan är hur den hydrologiska cykeln kommer att påverkas av klimatförändringarna. Ganska små ändringar i flodtillförseln ger relativt stora skillnader i salthalten. Blir det mer nederbörd kan man ju tänka att avrinningen ökar motsvarande. Men det går också att tänka sig att ökad temperatur och mindre is ger mer avdunstning, och att denna effekt är så stor att den faktiskt tar ut stora delar av nederbörden. Klimatmodellerna vet exempelvis inte om flodtillförseln kommer öka eller minska i framtiden. På den punkten är vi mer säkra genom att singla slant. Trots det ger samma modeller indikationer på att det är mer troligt än inte att salthalten kommer minska med 8-50% fram till 2100. Osäkerheterna är dock gigantiska i dessa scenarier, men det är de enda och de bästa vi har i dagsläget.

På grund av detta är det alltså inte speciellt överraskande att jag blev förvånad av ovanstående citat. Vart kom det ifrån? Jag gillar att man ifrågasätter klimatmodellerna och att man ger sig i kast med salthaltsproblematiken. Detta är en av de stora frågorna för framtida ekosystem och vattenresurser. Texten ovan verkar dock syfta på nutid, inte framtid. Så hur har salthalten egentligen varierat över tid de senaste 100 åren? Lyckligtvis finns det data för det, vilket jag visar i bilden nedan. Översta bilden visar medelsalthalten för hela Östersjön mellan 1904 och 1994. Som synes är det mycket stor variabilitet i salthalten, och kraftiga försötningar har skett två gånger under 1900-talet. Just nu befinner vi oss i en “söt” period. Det finns ingen långsiktig trend över hela 1900-talet i salthalten. I den nedre bilden är det direkt observationer av medelsalthalten i Gotlandsdjupet (från ytan till botten) från 1958 till 2006. Även här syns en kraftig utsötande av vattnet, medan det har återhämtat sig något på senare tid. Så visst skulle man kunna kalla det för att Östersjön börjar bli lite saltare igen, men det är knappast upp till de nivåer som rådde för bara några få årtionden sedan. Om nedgången under 1930- och 1980-talet är relaterade till några antropogena klimatförändringar är svårt att säga. Vi vet att dessa årtionden var ovanligt blöta, vilket gav lägre salthalt. Samtidigt har tendensen har inte hållt i sig efter 1980-talet. Men det är ju en helt annat fråga.

Övre panelen visar Östersjöns medelsalthalt mellan 1904 till 1994. Nedre panelen visar observerade salthalter i Gotlandsdjupet (BY15) mellan 1958 och 2006.

Tror du din gissning är bättre än forskarnas? Låt mig veta, hur tror du salthalten kommer utvecklas, och varför?

Intressant? Läs mer om salthalt, östersjön, klimat.

Oljemålning av Johann Philip Lemke föreställande övergången över Lilla Bält den 30 januari 1658. Målningen är baserad på Erik Dahlbergs anteckningar. Värt att notera är att de fina geometriska formationerna inte alls var särskilt fina i verkligheten, tvärtom.

Oljemålning av Johann Philip Lemke. Karl X Gustav spanar ut över isen där svenska och danska kavallerister drabbar samman.

Nu kanske någon tror att det var vanligt att Lilla Bält frös under vintrarna på 1600-talet. Danskarna var ganska duktiga på att hålla krönikor över när folk tog sig över isen i de inre farvattnen eftersom det väckte stor uppståndelse (därmed inte sagt att alla källor finns bevarade eller är nedtecknade). Gällande Lilla Bält finns det krönikor på att det var isfyllt sex gånger under 1600-talet. Av dessa gick man över isen tre gånger, varav vintern 1658 var en av dem. I snitt var Lilla Bält isfyllt drygt en gång vart tionde år mellan 1600 och 1850. Cirka en gång vart tjugonde år kunde man gå över isen – och detta ändå under den så kallade Lilla Istiden, vilket var en period mellan ca 1400 och 1875 med åtminstone kallare vintrar och vårar. Även om Karl X Gustav satsade på att Lilla Bält skulle frysa till under vintern 1658 så hade han oddsen emot sig. Än mer när man betänker att isen skulle hålla för tusentals fötter bärandes på tung packning. Att inte mer än två skvadroner gick igenom isen får ses som mycket lyckosamt ur ett statistiskt isläggningsperspektiv.

Källor:

• 1658 – Tåget över Bält, Lars Ericson Wolke (2008)
• Om isforholdene i danske farvande i ældre og nyere tid, aarene 690 – 1860, C.I.H. Speerschneider (1915)

Intressant? Läs mer om historia, is, lilla bält.

Mellan åren 1750 och 1755 var Henry Ellis kapten ombord slavfartyget Earl of Halifax. Han förhandlade sig till krigsfångade slavar av stammar i Afrika och förde dem över till Jamaica. Under de tre slavresor som Ellis genomförde sysselsatte han sig med diverse experiment mitt ute i tropiska Atlanten. I ett känt brev till prästen Stephen Hales (senare publicerat i  Philosophical Transactions of the Royal Society of London år 1753) beskrivs dessa experiment. Ellis använde en spann med lock, vilken var fäst på en lång lina som fördes ner i djupet. Spannen höll sig öppen under nedfärden, men när linan drogs upp igen stängdes spannen, vilket gjorde det möjligt att få upp vatten från stora djup. I spannen fanns också en termometer. Ellis noterade det varma ytvattnet var koncentrerat till ett tunt lager vid ytan. Dessutom hittade han att det på någon kilometers djup fanns ett lager av mycket kallt vatten. Denna upptäckt skulle visa sig vara av stor nytta för besättningen:

By its means we supplied our cold bath, and cooled our wines or water at pleasure; which is vastly agreeable to us in this burning climate. – Henry Ellis, 1751

Ellis själv forstod aldrig vad det egentligen handlade om eller vad han av misstag hade råkat finna. Idag vet vi att det kalla vattnet härstammar från polarregionerna, och i detta fall Arktis. Det kalla vattnet transporteras söderut från Arktis, där det bildats av sjunkande varmare nordgående ytströmmar. Ellis upptäckt av det kalla vattnet var en del av den termohalina cirkulationen, vilket är ett globalt nätverk av havsströmmar som fördelar salt och värme runt i världshaven.

Inte nog med att Ellis var den första att ta upp vatten från så stora djup, han var också den första att använda termometer på sådant djup. Det skulle dröja åtskilliga årtionden innan något ens i närheten i djup mättes igen, och det skulle också ta minst ett halvt århundrade innan en teori för den storskaliga havscirkulationen postulerades – mycket tack vare Ellis egna fynd. Tänk om Ellis hade vetat om detta!

Intressant? Läs mer om historia, havet.