Förra året var prognosen från amerikanerna mest träffsäker då den indikerade mycket kalla förhållanden över Ryssland, och kallare än normalt över västeuropa. De europeiska modellerna däremot gjorde en total pudel och förutspådde att det skulle bli varmare än normalt. Likadant verkar prognosen vara inför perioden september till november där amerikanerna förutspår lite kallare än normalt medan de europeiska motsvarigheterna gissar på över det normala i temperatur (kom dock ihåg att det skiljer mot vilken normalperiod man jämför med). Kanske var det tillfälligt, vi får ju se hur det blir i år, men just nu verkar tecknen vara att vintern blir kall… igen.

Prognos för vintern 2011 där modellerna använt senaste initialvillkoren.

När den första expeditionen genomfördes för cirka en månad sedan, då isen höll på att smälta bort, upptäckte man att isbrytarens motorer virvlade upp massor av döda borstmaskar till ytan. Förvisso är det bara sju meter djupt på stället, men dessa djur sitter normalt relativt hårt fast i bottnen och virvlas sällan upp. Då mängder av borstmaskar plötsligt virvlades upp till ytan insåg man snabbt att något var fel.

Syremätningar visade också att vattenpelaren var starkt skiktad och att en halvmeter av vattnet direkt ovanför sedimenten var syrefattig (hypoxisk). Definitionsmässigt brukar det innebära att syreinnehållet understiger 2 milliliter syrgas per milliliter vatten. Vid den gränsen får högre organismer svårt att klara sig, bortsett från musslor som kan gå i en form av dvala under ett par veckor innan det blir kris. Skulle det nu visa sig att syrebristen spridit sig till stora delar av fjorden kan det medföra problem senare i år för fiske, fåglar och annat som livnär sig på vad havet har att erbjuda.

Syrebrist efter en vinter är inte vad Limfjorden normalt brukar ha, åtminstone inte de senaste åren. Det beror på att is sällan lägger sig så tjock eller så länge i fjorden. Är havsytan fri från is kan vinden utan större besvär blanda hela vattenkolumnen och på så sätt syrsätta fjorden, ty det är ju bara sju meter djupt. Ett lager med is isolerar vattenmassan från atmosfären och syre förbrukas snabbt om mängden organiskt material är stort. Vi har ett lika aktuellt exempel här hemma. Byfjorden utanför Uddevalla, där jag arbetar med ett experiment att syrsätta på artificiell väg, har också ovanligt lite syre kvar efter vintern. Normalt ligger oxyklinen, det vill säga gränsen mellan syresatt och syrefattigt vatten, vid fjordens tröskeldjup på cirka 15 meters djup.

Provtagningar vid den senaste expeditionen i mitten av mars visade dock att syrenivåerna var ovanligt låga redan vid fem meters djup och att oxyklinen låg över tröskeldjupet. Denna förändring skedde relativt snabbt då isen lade sig och förhindrade vertikal omblandning. Man kan ju notera att konvektionen (vatten som sjunker på grund av ökad densitet – i detta fall på grund av avkylning) under januari var stor eftersom isen då försvann under 2-3 veckor då isbrytning började och vinden exporterade all is ut ur fjorden. Konvektionen blandade ner mycket syre till tröskeldjupet och de översta 10 metrarna var mättade. Två månader senare var syret i princip borta.

För Byfjorden har det inte den stora betydelsen om syrebristen blir lite värre eftersom den fjorden är kroniskt anoxisk (avsaknad av syre, definierat som 0 milliliter syrgas per milliliter vatten) i djupvattnet, och har så varit i tusentals år. Men för Limfjorden, som är periodvis hypoxisk, är det en katastrof för ekosystemet. Det är redan känsligt och har svårt att återhämta sig och ytterligare perioder med syrebrist slår ut olika arters bestånd för lång tid. Borstmaskarna är förmodligen inga problem som sådant eftersom deras larver lätt sprider sig, men värre blir det för organismer högre upp i näringskedjan.

Japanskt jätteostron (Bild från Fiskeriverket).

För tre-fyra år sedan var det stora nyheter att det japanska jätteostronet för första gången hittats i svenska vatten. Det ihållande och förhållandevis varma vattnet i kombination med fördelaktiga vindar hade tillåtit ostronlarver att ta sig hela vägen upp till svenska västkusten och etablera små kolonier i Bohuslän. Man befarade att detta på längre sikt skulle slå ut vår inhemska blåmussla som många håller kär, vilket gjordes att ostroninvasionen sågs som ett hot. Dessutom skulle en större etablering av ostronet kunna påverka vattenutbytet i framförallt grunda vikar eftersom ostronen växer stort, snabbt och grunt.

Ostronarten är sedan länge importerad till de europeiska odlarna och de finns utsatta på de flesta håll nere på kontinenten. De har också spridit sig så långt norrut de kunnat överleva och finns bland annat i Limfjorden i Danmark. Svenska vatten var förskonade under lång tid, fram tills en rad milda vintrar gjorde att ostronet kunde få fotfäste även på östsidan Skagerrak. Att etableringen skulle bero på klimatförändringar är väl kanske lite väl starkt att säga eftersom de sprider sig av sig självt, men visst har de milda vintrarna under en rad år i vart fall inte hjälpt till att motverka spridningen.

Tills nu… Årets vinter blev för sträng för ostronen. När isen smalt bort visade det sig att stora delar av ostronpopulationen hade dött. Förvisso var vintern i egentligen mening inte speciellt hård som sådan, den var ju per definition normal i de flesta aspekter (bortsett från snömängden). Men det visar egentligen hur sårbart beståndet är och hur lite som skall till för att slå omkull det. Blåmusslan, som man trodde skulle bli utkonkurrerad, har däremot klarat sig fint. De växer över lite större djupspektrum och dog endast på de grundast liggande bankarna. Trots det kan vi inte räkna ut ostronet helt och hållet. Eftersom dess larver finns i vattnet på västra sidan Skagerrak har vi all anledning att tro att de kommer igen. Dessutom har inte alla ostron i svenska vatten dött, så de finns ju kvar, men om vintrarna framöver håller sig på den normala, eller svåra, skalan kan det hålla ostronen i schack. Bra för dem som inte gillar invaderande arter, mindre bra för den som vill odla kommersiellt.

Isutbredning den 8 mars 2010.

Isvintern har kulminerat och istäcket är nu på minskande. Maximala isutbredningen nåddes den 8 mars och enligt SMHIs uppskattningar uppgick då arean till (preliminärt) 240000 kvadratkilometer. Enligt klassifikationssystemet betyder det att isvintern var normal, vilket förmodligen kan låta som en överraskning för vissa. Dels beror det på att vi vant oss vid milda vintrar på senare år, dels beror det på vindmönster som packade isen på vissa platser och försvårade för fartyg. Dessutom var vattnet ovanligt varmt precis när issäsongen började, vilket gjorde att mycket av tiden som annars kunde bilda is gick åt att kyla av vattnet först. Det var bland annat anledningen varför man i december trodde att nuvarande isvinter kunde bli den mildaste någonsin. Hade vattnet alltså varit kallare hade isutbredningen förmodligen kunnat varit en hel del större och isläget betydligt svårare.

Isklassificeringen utgår från de data vi har om maximala isutbredningen mellan 1720 och 1995. Den tredjedel minsta utgör rangen för milda vintrar, tredjedelen med mest isutbredning är svåra vintrar och det däremellan är normalt. Utifrån detta ligger alltså nuvarande isvinter inom området för den tredjedel som klassas som normal. Senast en vinter hade en maximal isutbredning över denna area var 1996 då isen bredde ut sig över 262000 kvadratkilometer (2003 var nära med en area på 236000 kvadratkilometer).

Isbildningen var något sen i början av säsongen men upphämtade sig sedan och har därefter varit i fas, eller något tidigare, med vad som räknas som normalt.

Foto från dmi.dk

December, januari och februari är de tre klassiska vintermånaderna. Mars, som vi nu befinner oss i, är en övergångsmånad mellan vinter och vår. I år känns det däremot mest som vinter så här i starten av månaden. Det har kommit till tiden då vi blickar bakåt och summerar de tre månader vi lämnar bakom oss. Det har inte undgått någon att det varit kallt på alla håll och kanter i Skandinavien. Snön vräkte ner i hela Sverige från jultid till mitt-februari, och säkert kommer lite mer snö på sina håll i några veckor till. SMHI har beräknat vintertemperaturen på några olika platser, och det ser ut som om man behöver gå tillbaka till mitten av 1990- eller 1980-talet för att hitta en lika kall vinter. Det har sannerligen varit till glädje för många, även om jag personligen är allvarligt trött på vintern just nu. Vi kan också konstatera att vårt samhälle vant sig av med att kalla och snörika vintrar faktiskt är ett förekommande inslag i vår region. Kanske är det ett tecken på att man tagit ut klimatscenarierna lite i förskott?

Hos våra grannar i väst och öst var det också inte helt oväntat kallt… I Danmark låg temperaturen 2 grader under det normala, och då behöver man gå tillbaka till 1996 för att hitta en kallare vinter. I Norge låg temperaturen 2,5 grad under det normala, vilket ger vintern en elfteplats i ligan för kallaste vintrar. I Finland behöver man gå tillbaka till vintern 1987 för att hitta kallare temperaturer, och i Storbritannien skall man hela 30 år tillbaka för att hitta något likvärdigt. Generellt för de nordiska länderna gäller dock att de nordligaste delarna har haft det något varmare än i söder… regeln gäller inte Danmark.

Nu är det “bara” issäsongen kvar att avsluta, vilket bör ske de kommande veckorna. Jag är spänd på att se vad maximala isutbredningen slutar på.

Samtidigt som snön vräker ner över riket uttrycker statsminister Reinfeldt en viss oro över att landets mer befolkade delar nästan brakat samman av vintervädret (eller “vinterkrisen” som rubriken i notis lyder). Ja, jag ställer mig också frågan hur det har gått till. Snö är inget ovanligt på vintern hos oss, även om det har kommit en hel del. Har samhällsapparaten redan ställt in sig på ett klimat som liknar det som möjligen kan tänkas infinna sig om 90 år? Det märks inte minst på snöröjningen som under januari lyste starkt med sin frånvaro och alla de tak som rasat de senaste veckorna. Skulle vara intressant att se en korrelation mellan takkollapser i söder kontra norr som funktion av snömängd – självklart justerat för befolkningstäthet.

Det är kallt och snöigt ute. Kylan har hållit ett grepp om de nordiska landsbygderna sedan mitten av december, och tog verklig fart strax efter jul. Samtidigt vräkte snön ned nästan dagligen två veckor i sträck och snötäcket uppgår på flera ställen till en tjocklek som kan jämföras med alpina förhållanden. Detta har givetvis ställt till problem. I Sverige, där jag kommer ifrån, skulle man kunna tro att vi är mycket mer vana vid kyla. Och visst, det stämmer delvis. I norra Sverige behöver det komma minst en meter innan nordborna ens reagerar, medan det i södra delen av Sverige räcker med en centimeter snötäcke för att landet skall gå i vinterkoma, transporter skall ställas in, arbetsplatser bli folktomma och barnen inte komma till skolan. Vid minsta snöfall dansar långtradare balett på motorvägarna och varje vinter, på gator och torg, bryter folk ben och lårbenshalsar med ljud likt champagnekorkar på nyårsnatten. Mina upplevelser av Danmark är att det är mycket detsamma här.

Att det är kallt och snöigt ute märks tydligt i tidningar, radio och TV där vinterns kyla fått oförtjänt mycket utrymme. Vissa dagar har nästan halvdelen av nyhetsrapporteringen handlat om snö och kyla trots att det på våra breddgrader är något fullständigt normalt på vintern. Skulle man bara följa medierapporteringen om denna vinter skulle man få intrycket att vi aldrig haft en så kall och snörik vinter förut. Så är inte fallet. Det räcker att gå tillbaka 14 år, till vintern 1996, för att hitta något som påminner om nuvarande vinter. Håller kylan i sig ännu ett tag kan vi dessutom snart få en vinter som liknar de svåra isvintrarna i mitten av 1980-talet. Vi glömmer lätt hur det var förr och anpassar oss snabbt till nya rådande förhållanden. Förr oss är en vinter relativt mild och med begränsat med snö på marken, för det är så det varit de senaste åren och det vi har vant oss vid. Allt som sticker ut från det blir i våra sinnen onormalt. Trots allt, det är mer normalt för vädret statistiskt sett att vara onormalt än normalt. Även om vi lever i en högst modern värld med allehanda faciliteter som underlättar vår vardag så klagar vi ändå gärna på en vinter, oavsett om den är kall eller mild, rik eller fattig på snö. Men å andra sidan ligger det i människans natur att alltid klaga.

Försök föreställ dig en vinter för 270 år sedan. Året var då 1740 och vintern pågick för fullt. Snön låg tung och djup i hela Skandinavien, och kylan var så stark i Europa att såväl Themsen som Rhen och Seine frös till is. Kring Medelhavet låg snön decimeterdjup. Förmodligen var det den kallaste vintern sedan den för Danmark ödesdigra vintern 1658. Kanske skulle det också dröja fram till krigsvintrarna under 1940-talets tre första vintrar innan en så stark kyla återigen visade sig i norra Europa. Under 1700-talets mitt fanns det ingen bra isolering i husväggarna, inga treglasfönster för att stoppa värmeförluster, ingen golvvärme eller direktverkande el-element (som kärnkraftssvensk är det normalt). Det fanns inget rinnande vatten, och speciellt inget varmvatten att ta långa duschar i. Familjerna fick samla ved i skogarna innan de kunde elda i kaminerna på landsbygden eller kakelugnarna i staden. Energirika bricketter var inte ens att tänka på. När folket vaknade på morgonen ville inte många lämna värmen under täcket, för inomhus var det minusgrader. Det fanns heller inga fyrhjulsdrivna bilar med hundratals hästkraft, istället fick man i bästa fall nöjas med en eller två seriekopplade hästar för att ta sig fram. Att ens kunna värma sig med en kopp varm dryck var en lyx förunnat för få, och det enda snabbköp som fanns att tillgå var vad bondens egna djur kunde förmå producera eller naturens eget skafferi – båda vilka under vinterhalvåret låg i dvala.

Från historiska källor vet vi att det denna vinter fastnade flera danska fartyg i isen utanför Sverige. I Göteborg, som var sätet för det svenska ostindiska kompaniet, var några av deras båtar infrusna och kunde inte lämna hamn förrän början av april, flera månader försenade. En tysk teolog formulerar en mycket målande om hur vintern höll ett stenhårt grepp om naturen. Han skriver bland annat att kylan var så sträng att fåglar föll ner från himlen, tupparna tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och kossornas juver frös till is. Man skall inte ta dessa ord bokstavligen, men de reflekterar trots allt att vintern för människorna på den tiden var oerhört svår. Som tidigare nämnt skulle det dröja länge innan en lika kall vinter kom. Trots det kan vi anta att folk just detta år upplevde vintern som oerhört svår, mer svår än någonsin tidigare. Varför? Många tror kanske att det var fler kalla vintrar förr och att man måste ha varit mer van vid dem då. Det är bara delvis sant, men inte för vintern 1740. Under 1720- och 1730-talen skedde en snabb uppvärmning vilket resulterade i många korta och milda vintrar, precis som vi har upplevt de senaste 20 åren. Människan har lätt för att anpassa sig efter nya situationer och ändra sin referensram. Tänk hur du själv reagerar på temperatur. I början av december låg temperaturen över fryspunkten och dagar med få frostgrader upplevde du som kallt. Nu, efter några veckor med konstanta temperaturer långt under fryspunkten kan en temperatur på någon enstaka minusgrad ses som milt, och plusgrader nästan som att våren är kommen. Perspektiven förändras snabbt.

Den nuvarande kalla vintern är inte ett utslag av några klimatförändringar eller bevis på avsaknaden av dem, det är snömos att tro. Den nuvarande vintern är ett bevis på att vädrets variationer är stora. Klimat berör långa tidsskalor på flera tiotals år. Att ens försöka peka ut en storm, en vinter, en värmebölja, ett regnoväder eller ett valfritt annat väderfenomen som bevis på klimatförändringar – och det vet vi alla görs nästan dagligen i media – är en omöjlighet.

Nog för att vi skall vara glada att denna vinter inte är lika kall som vintern 1740. Men undra om inte de som levde då skall vara glada att den vintern inte var lika kall som den år 1408. Då påstås isen ha legat så tjock i Skagerrak och Kattegat att norska vargar flydde kölden söderut mot varmare breddgrader och hamnade i Nordjylland till lokalbefolkningens stora förtret. Men det är en helt annan saga.

Så när är det som lurigast att köra bil? En av mina kollegor, som försvarar sin avhandling i just detta ämne nästa vecka, föreslår att det är när temperaturen ligger runt nollgradigt som den största risken för halkolyckor inträffar. Vanligtvis kan man under sådana förhållanden inte se om det är halt eftersom isen på vägen är svårupptäckt. Därför kör man lite snabbare och som om det inte vore halt, vilket lättare kan leda till halkolyckor. Om tendensen till mildare vintrar framöver håller i sig, trots årets kalla vinter, kan vi alltså komma att se fler halkolyckor i trafiken. Så kör försiktigt!

Vidare i kylan observerar jag att isläget är fortsatt normalt för årstiden i Östersjön. Det är härligt att se. Dessutom är fjordarna på västkusten nu mer eller mindre tillfrysta. Byfjorden, där jag verkar i mitt forskningsprojekt, var öppen under en längre tid trots kylan. Och hör och häpna, det var faktiskt en antropogen påverkan som gjorde detta! Nej, jag kommer inte skriva att detta hade något med någon UHI (urban heat island) från Uddevalla eller lokal klimatförändring att göra. Eftersom fjorden tidigare på månaden var islagd bröts isen med hjälp av isbrytande bogserbåtar in till Uddevalla hamn. När det började blåsa östligt bröts därför isen upp helt och transporterades ut ur fjorden. Den stora öppna yta som skapades gjorde att vinden satte igång en ordentlig vattencirkulation. Saltare och framförallt varmare vatten kom upp från cirka 15 meters djup. Där nere låg det varma nedblandade sommarvattnet med temperaturer runt 10 grader. När detta kom upp till ytan omöjliggjordes under lång tid isen från att åter lägga sig, trots konstanta temperaturer under nollstrecket i luften. Trots att fjordsystemet runt Orust och Tjörn alltså var isbelagt var Byfjorden, som befinner sig längst in i systemet, isfri. Risken föreligger dock att Byfjordens is kommer brytas upp igen av vinden eftersom prognosen de kommande dagarna tyder på blåsiga förhållanden. Och inte har bogserbåtarna slutat bryta is bara för att de ställde till det för isläget sist gång.

Noterar i övrigt att SvD skrivit om att man inte kan utläsa så mycket från vintervädret om den kommande sommaren.